Hur var folkmordet möjligt?

Peter Fröberg Idling är ett känt namn för många av UNT:s läsare. Han är frilansskribent och har bland annat arbetat som biståndsarbetare i Kambodja. I söndagens UNT publicerades ett antal väl valda avsnitt ur hans nya bok om Pol Pot som ges ut i dag.Pol Pots leende handlar inte bara om de Röda khmerernas folkmordsregim som härskade i Kambodja (Kampuchea) från april 1975 till januari 1979. Den handlar också om de fyra svenskar från Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea, med den välkände vänsterprofilen Jan Myrdal i spetsen, som i augusti 1978 gjorde en två veckors rundresa i det i övrigt så slutna landet. Den grundläggande fråga som Fröberg Idling söker ett svar på i boken kan formuleras på följande sätt: Hur kunde de fyra svens­karna resa ettusen kilometer, rakt genom ett av 1900-talets mest fasansfulla folkmord, utan att se något oroväckande? I reseberättelsen Kampuchea mellan två krig, som de nyss hemkomna resenärerna lät publicera våren 1979, figurerar bara välnärda och entusiastiska kambodjaner som kämpar av hjärtans lust för att bygga upp sitt förstörda land efter Vietnamkrigets slut.Hur var folkmordet möjligt? Först en kortfattad historisk bakgrundsteckning. Från 1860-talet till 1953 var Kambodja ett av protektoraten i Franska Indokina. Efter andra världskrigets slut stred franska kolonialtrupper mot den kommunistledda Khmer Issarak-gerillan i ett fåfängt försök att återta makten. Från självständighetsåret till 1970 styrdes Kambodja av den excentriske prins Sihanouk. Genom att spela ut det kalla krigets stormakter mot varandra lyckades prinsen värna Kambodjas självständighet och förhindra att landet drogs in i den militära konflikt som med vissa avbrott pågick i grannlandet Vietnam i 30 år. 1960 övertogs makten i det kambodjanska kommunistpartiet av de så kallade Parisstudenterna, den doktrinära och hemlighetsfulla maktelit som femton år senare skulle bilda kärnan i Röda khmerernas folkmordsregim. 1962 valdes den relativt okände Saloth Sar till partiets generalsekreterare. Det var samme man som i sinom tid skulle bli känd som "Broder nummer ett" och till sist Pol Pot.1970 störtades prins Sihanouk av den västvänlige överbefälhavaren Lon Nol. Kambodja drogs in i kriget. Under de följande fem åren fällde det amerikanska bombflyget noga räknat 539 129 ton bomber över detvärnlösa lilla landet med en sammanlagd sprängkraft som motsvarar ungefär 40 Hiroshimabomber. Lite slarvigt har det sagts att USA bombade Kambodja tillbaka till år noll. Den metaforen har i sin tur fått förklara folkmordsregimens drakoniska beslut att tömma alla städer och vrida jordbrukets teknologiska nivå tillbaka till järnåldern.Fröberg Idling redovisar ett antal av de faktorer som kan bidra till att förklara den tragiska utvecklingen. Efter statskuppen 1970 fann den avsatte prins Sihanouk en fristad i Kina. Där ställde han sig omedelbart i spetsen för en Nationell enhetsfront (Funk) och en kambodjansk exilregering som snart blev känd under akronymen Grunc. Men den motståndsrörelse som hastigt aktiverades i hemlandet kontrollerades i huvudsak av Röda khmererna. Många av de bönder som lät enrollera sig i den kommunistiska gerillarörelsen, på Sihanouks uppmaning, trodde i själva verket att de kämpade för att återupprätta monarkin. För många landsbygdsbor var Sihanouk fortfarande den buddistiske, förmoderne gudakungen. Hans roll som motståndsrörelsens galjonsfigur gav kommunisterna legitimitet. "Det är mot den bakgrunden som röda khmererna måste ses", skriver Fröberg Idling. "Mot en fond av korruption och sönderfall. De tycktes anständiga och representerade något modernt och framtidsblickande."Hur förklarar man då de fyra svenska Kambodjaresenärernas blindhet? Det handlar naturligtvis om det radikala sextiotalets särpräglade samhällsklimat med studentrevolter, auktoritetsuppror och antiimperialistisk retorik. För de tonåringar som flydde från borgerliga föräldrahem till FNL-rörelsens trygga famn under pubertetsrevolten måste det ha varit en extremt traumatisk upplevelse att bli varse det kambodjanska folkmordet. Något liknande måste ha drabbatmånga av de tyskar som under våren 1945 fick se bilder från Buchenwald och Bergen-Belsen. Somliga ville inte se. Andra förmådde inte fatta vad de såg. Någ­ra stoppade huvudet i sanden och flydde till en mytologisk drömvärld. Identitetskriser är svåra att hantera.Fröberg Idling finner, så vitt jag kan förstå, svaret på sin fråga. Visst, det var möjligt att resa ettusen kilometer genom slavarbetsplatsernas och folkmordets Kambodja utan att få syn på dödens fält. Pol Pots leende tar sina läsare med på en äventyrlig och mångdimensionell upptäcktsfärd. Det är definitivt en tankeväckande och angelägen bok.