Hur mycket ska Storebror se?

"Övervakningssamhället" är ett uttryck som börjat bli vanligt på senare tid, i takt med att sådana fenomen som kameraövervakning på vägar och varuhus, DNA-teknik och telefonavlyssning kommit att spela större roll i kampen mot olika slags brott och förseelser. I själva ordet ligger förstås en antydd kritik: Vi måste se upp så att vi inte hamnar i ett storebrorssamhälle där överheten vill och kan veta allt om oss medborgare. En hel del av den hållningen präglar en nyutkommen debatt- och reportagebok som heter just Välkommen till övervakningssamhället, av vetenskapsmedarbetaren på Sveriges Radio Kristoffer Gunnartz.

Till förtjänsterna hos detta aktuella inlägg hör den rappa journalistiska stilen. Gunnartz berättar ofta om enskilda människoöden med en driven novellförfattares sinne för koncentration och lokalfärg. Däremot förblir det lite oklart vad han egentligen driver för tes. Är det - som det oftast verkar - bara en allmän oro och ett vagt populistiskt krav av typ "Vi ska inte övervakas så mycket!" Gunnartz medger själv att de flesta moderna, teknikbaserade övervakningssystem har både fördelar - i form av större möjligheter att förebygga brott eller upptäcka de skyldiga - och nackdelar, som mycket riktigt är svårare att precisera men främst gäller människors integritet i form av en privat zon där ingen utomstående kan se och höra vad de gör. Just därför borde ett genomtänkt inlägg i denna viktiga fråga komma fram till något slags rekommendation: vad är det för varianter vi bör säga nej till därför att de drabbar en rimlig rätt till privatliv, och vad är det vi måste acceptera därför att det ger så mycket starkare tillskott av trygghet än av integritetsmässigt obehag? Här lämnas man praktiskt taget utan svar.

Det slagkraftigaste kapitlet är förstås det som handlar om Khaled el-Masri, en tysk medborgare av arabisk härkomst, som kidnappas av CIA-agenter i Makedonien, utsätts för förhör under tortyr, kidnappning till Afghanistan m.m. men till slut släpps med halvkvädna ursäkter för att man tagit fel på person. Det här är ett av många exempel på en urartning av det amerikanska rättssamhället efter terrordåden den 11 september 2001, Guantanamo, Abu Ghraib etc. är andra. Men lagstiftad övervakning är en sak, kriminella metoder inom säkerhetstjänster och liknande organ en helt annan. I viss mån låter Gunnartz den berättigade vreden mot det ena spilla över på det andra för att öka läsarnas förståelse för den teknikskeptiska hållningen till övervakningskameror, DNA-analyser osv.

Gunnartz pendlar också mellan en objektivt redovisande framställning, som verkar vederhäftig och påläst, och däremellan en mera subjektivt agitatorisk, som t ex anklagar ett försäkringsbolag för att "komma undan med sin stinkande logik" eller kallar en misshaglig tjänsteman för "papegojan".
En bredare historisk bakgrund till framväxten av nya övervakningsmetoder skulle kanske också ökat förståelsen för att problemet inte är så enkelt att man bara kan säga att "det var bättre förr", med hederligt bondförståndigt polisarbete. Ju tätare vi bor, i allt större städer med allt anonymare grannar, desto mindre av enkel social kontroll finns det som broms mot kriminella tilltag, och desto större behov av teknisk, systematisk avsökning av stora populationer och massor av riskzoner. Det är nog ingen slump att det tätt urbana England tycks ha gått längst och snabbast i övervakningsriktningen. Och nog känns det mer betryggande att mördare och våldtäktsmän (som Anna Lindhs eller de många Umeå-offrens) fälls tack vare ovedersägliga bilder från övervakningskameror eller DNA-testad sperma än genom aldrig så övertygande vittnesutsagor.

Gunnartz gör i och för sig rätt i att peka på felkällor och statistiska felmarginaler även hos kriminaltekniska metoder, men med en kunnig och väl övervakad(!) poliskår bör ändå riskerna vara mindre än med "gammaldags" rimlighetsbedömningar. En viss DNA-profil kan t ex förekomma hos en person av en miljard; det kan alltså teoretiskt finnas fem tänkbara skyldiga till någonstans ute i världen. Hur gör man om någon med 99.9999999 procents sannolikhet är den skyldige?
Här närmar vi oss den filosofiska kuggfrågan om hur rättssäkerhet går att förena med en rimligt effektiv brottsbekämpning. Det mänskliga, otekniska omdömet är inte heller fullständigt bombsäkert; debatten kring JK Lambertz och resningsmöjligheten bränns egentligen mer än de trots allt hanterbara problemen kring DNA- och kamerateknik.
Och visst måste vi vara mer tacksamma över de offer som kunnat identifieras efter tsunamin och World Trade Center än missnöjda med att alla frågetecken inte går att räta ut laboratorievägen. För att inte tala om de oskyldiga som definitivt kan frias från misstankar tack vare DNA-teknik
m m. Gunnartz förefaller t.o.m. distanserat kritisk när amerikanska polismikrofoner lyckas identifiera en pistolskytt i ett maffiaområde tack vare sofistikerad teknik; som om det inte var riktigt sportsligt att göra brott så svåra att hemlighålla.

Tyvärr lockas man ofta tyst kommentera "Än sen då?" inför en del exempel på övervakningsteknikens dubbla sidor. När farlighetsnivån i ett samhälle stiger över en viss nivå tenderar medborgarna att acceptera en högre "övervakningsnivå" även om det gör det svårare att t ex flanera fritt med sin älskarinna eller peta sig i näsan på offentlig plats. Integritetsaspekten måste kunna tillvaratas utan alltför stora nackdelar för den brottsbekämpning vi alla har så starkt intresse av.

Hur mycket ska Storebror se?

Om avigsidorna med kameraövervakning, DNA-prover och buggning har Kristoffer Gunnartz rätt mycket att säga, skriver Tore Winqvist.