Hur mår barnen i sekterna?

BRIS - Barnens rätt i samhället - överhopas av samtal. Nu kan även vuxna som oroar sig för barn som far illa ringa dit och alltfler gör det. Ett gott tecken och ändå illavarslande. Öppenheten har ökat men samtidigt eskalerar behoven. Ungdomar som skär sig, barn som går in i depressioner och inte vill leva. Vad säger det om samhället idag? Hos Bris kan man vara anonym. Ofta är kontakten ett första steg - eller en sista utväg när man inte får hjälp på annat håll. Till Barn- och ungdomspsykiatrin kan köerna vara outhärdligt långa. Bris arbetar ideellt och med knappa resurser. Ett storartat jobb, men vart tog samhällets ansvar vägen?

Samtidigt som jag läser om detta i dagspressen får jag Charlotte Esséns Sektbarn på mitt bord. Nu blir det riktigt ruskigt. Essén är frilansjournalist med inriktning på medicin. Boken är ett mäktigt reportage "om de utvalda för paradiset" det vill säga i huvudsak religiösa sekter. Begreppet "sekt" är inte alldeles lätt att definiera. Enligt kyrkoherde Karl-Erik Nylund som forskat på området finns flera kriterier: att gruppen menar sig besitta en absolut sanning, att ledarstilen är auktoritär, att medlemmarna sluter sig inom gruppen och knappast kan yttra sig om den utan ledningens godkännande. En hel del har forskats på området, men vem har fokuserat på hur barnen mår och vad de upplever i sin slutna miljö? Vad händer den dag de vill bryta sig loss och möta samhället utanför? Om det vet vi mycket lite och det är just här Essén sätter in stöten.

"När det gäller de barn i Sverige som lever i sekter kan det vara så att vi mer eller mindre sekulariserade svenskar helt enkelt inte har förmågan att se eller förstå sektbarnens situation. Deras värld finns inte med i vår normala svenska föreställningsvärld och barnen har därför förblivit osynliga under lång tid."

Men finns det då så många sekter i Sverige? Fler än vi tror. Essén har inriktat sig på fallet Knutby, på hur det är att växa upp inom Jehovas vittnen och Hare Krishna, på en grupp som kallar sig Finlands förebedjare och på Familjen, där barnen kan få föra en ambulerande tillvaro i slutna kollektiv i olika länder. Alla rörelser har sina specifika kännetecken och "specialiteter", men många drag är också gemensamma: slutenheten inom gruppen som sitter inne med sanning och renhet, kontroll av kontakt med omvärlden samt oftast en rigorös och kontrollerande syn på sexualitet. Pengar spelar också in. Det är inte ovanligt att skänka sina tillgångar till rörelsen eller åtminstone betala "tionde". Charlotte Essén har intervjuat ett antal avhoppare som skapat sig ett nytt liv eller kämpar för att göra det. Att komma i kontakt med företrädare för organisationerna själva tycks hart när ha varit omöjligt - där menar man sig misstolkad eller vill hantera eventuella problem internt. Efter varje intervjuavsnitt följer en kort karaktäristik av respektive rörelse.

Genom intervjupersonerna tonar en brokig och förfärande bild fram, där det oavsett sekt ofta rör sig om makten över tanken och över tiden. Dagar som fylls av studier, där det gäller att hitta det rätta svaret i skrifterna - inte tänka själv. "Djävulsutdrivning" förekommer liksom regelrätt barnarbete. Plikten att delta i mötesverksamhet kan vara omfattande, förutom att "gå i tjänsten" och knacka dörr och "predika", att sälja eller dela ut skrifter. I Jehovas vittnen inväntar man Harmageddon, jordens snara undergång, liksom för övrigt hos Finlands förebedjare. Jordelivet är bara en förberedelse, där "det världsliga" ska bemästras och det mesta är synd - tv, bio, klassresor. Med tanke på den perverterade moralsynen är det kanske inte förvånande att det slår över: en kvinna säger utan omsvep att "idag anser jag att det inte finns ett bättre ställe för sexuella övergrepp på barn än i organisationer som Jehovas vittnen. Ett slutet sällskap där man kan gömma sig och en perfekt grupp för en massa perversa saker. Dessutom är det väldigt vanligt med fysisk misshandel." Tv-programmet Uppdrag granskning har vid mer än ett tillfälle intresserat sig för just detta.

Barn i sekter är förstås som andra barn mycket lojala mot sina föräldrar, de lär sig snabbt att "läsa av" människor och visa upp en oerhört välanpassad attityd. Somliga talar till exempel om sitt dubbeljag. Men för den som fötts in i en sekt och senare vill lämna den räcker det inte långt. Då står man utan vardagens vanliga sociala koder i samhället och utan någon tillhörighet alls eftersom priset är ett totalt brott med familj och rörelse, där gemenskapen varit stark och nära. Den egna identiteten finns inte och måste byggas upp från grunden, ett öde som kan vara livshotande och för många också är det. Räddningen kan finnas hos andra avhoppare. Någon sakkunnig rehabilitering av den typ som finns till exempel i USA ser vi inte skymten av i Sverige. Var finns kompetensen? Vem kan ens ställa rätt frågor? Barnpsykiatrin saknar både kunskap och forskningspengar.

Det är ett digert reportage Essén presenterar och i den senare delen av boken gör hon även internationella utblickar över ytterligare barnfientliga läror, barns rättigheter enligt FN-konventionen, forskning och projekt och mycket annat som utrymmet inte tillåter mig att gå in på. En svensk utredning måste dock nämnas: I God Tro, som initierades 1997 och energiskt drevs under ett år. Därefter har den samlat damm, trots förslaget att gå vidare med speciellt fokus på barnens situation i slutna rörelser. Hur många remissinstanser kan en regering köra över? Därmed är vi tillbaka på ruta ett - efter tio år. Idag tvingas bland annat socialtjänsten söka upplysningar på egen hand utan någon officiell instans som kunde ge samlad information. Essén listar för övrigt en rad organisationer med mycken kunskap. I en motion från 2006 finns förslag om att utreda en ändring i brottsbalken "så att otillåten påverkan av människors fria vilja kan straffbeläggas, bland annat med motiveringen att man inte ska kunna bryta mot lagen med hänvisning till vad en religion eller manipulativ ledare påbjuder". Varför står vi då där vi står? Är vi så flata att vi inte ens ser när man åberopar sig på en världsreligion men endast får läsa dess urkunder i hemmagjord tappning? Och hur läser vi FN:s barnkonvention i Sverige?

Charlotte Esséns bok ger många insikter och reser lika många frågor. Den är ett mastodontarbete som hon ska ha all erkänsla för. Även om det dignande materialet ibland gör själva upplägget något svåröverskådligt.

Hur mår barnen i sekterna?

Charlotte Esséns bok ger många insikter och reser lika många frågor, skriver Bitte Jansson.