Hundraårig divas revansch

Talesättet They never come back lär gå tillbaka på en amerikansk film om en boxare som inte lyckades återta sin tungviktstitel. Sentensen har senare ofta punkterats, t ex av Muhammad Ali, så ock av Zarah Leander. Hon hade inte bara en comeback, hon hade ett dussin, säger hon själv i Jutta Jacobis biografi Zarah Leander - Das Leben einer Diva. Boken bygger på ingående research, talrika intervjuer - inklusive med hennes äldste bror Jonas, 102 år gammal - och en imponerande sekundärlitteratur.

Hon föddes som Sara Stina Hedberg 1907 i en borgerlig miljö. Sina goda färdigheter i tyska, som hon skulle få glädje av, hade hon inhämtat på läroverket i Karlstad och under en längre vistelse 1923-24 i den flerspråkiga kulturstaden Riga hos en svensk diplomatfamilj. Här kom hon f f g i kontakt med ett rikt teater- och musikliv och började så smått drömma om en karriär på tiljan. Sitt egentliga genombrott i Sverige får Zarah hos Ernst Rolfs nyårsrevy 1930, där hon bl a sjöng Vill ni se en stjärna, som kom att bli hennes paradnummer. Sin första grammofonskiva sjunger hon in samma år: Jag vet inte varför jag gör det, men jag gör det ändå. Det var början på en lukrativ relation med skivbolaget Odeon. Zarah brukade säga att hon kunde köpa godset Lönö på Vikbolandet tack vare royalties från sina skivor.

I Karl-Gerhards sommarrevy 1934 får hon framföra en stor, melodramatisk monolog I skuggan av en stövel, där författaren fördömer antisemitism och stöveltramp: "Ty konst har adel som evigt höjer sig över tid och ras. För knektars tadel hon sig ej böjer." År 1936 är Zarah deprimerad, hon har nu spelat ett dussin revyer, operetter (t o m med Gösta Ekman) och komedier, hon känner att hon behöver nya roller och en ny publik. Hon får anbud från USA och England men tackar nej, hon vill inte vara alltför långt borta från sina båda barn, Boel och Göran.

Under ett gästspel i Köpenhamn får hon ett erbjudande från Max Hansen att medverka i operetten Axel i sjunde himlen. Den uruppförs på Theater an der Wien och blir en dundersuccé: 62 inropningar efter första akten. Den dagen, den 1 september 1936, är början på Zarahs makalösa, internationella karriär. En vecka efter Hitlers inmarsch i Österrike, stängs teatern, och hon återvänder till Sverige. Men dessförinnan hade vice vd:n på "Reichsfilmkammer", Hans Weidemann, tipsat Goebbels om hennes kapacitet. Som propagandaminister hade denne också ansvar för filmen i Nazityskland. Han måste till varje pris ersätta storstjärnan Marlene Dietrich som efter succén med filmen Blå ängeln hade emigrerat till USA. Trots initial skepsis satsar Goebbels på henne.
Den 28 oktober 1936 skriver Zarah kontrakt med UFA för tre filmer med option för ytterligare sju, arvode totalt 900.000 Reichsmark. Av skådespelarna i Tyskland kom hon att få de högsta gagerna - före storstjärnor som Hans Albers, Gustav Gründgens och Heinz Rühmann.
Zarah - nu med ny man (Vidar Forsell) - och barnen bosätter sig i en patriciervilla i Dahlem, Berlins Djursholm, med 22 rum, fem badrum, stor vinterträdgård och fem anställda.

Hennes första film för UFA blir Till främmande strand, följd av bl a Habanera, Tillbaka till hemmet och Ett möte i natten, som ses av hela 27 miljoner tyskar! I alla dessa filmer fanns hennes typ förkroppsligad: den ståtliga apparitionen (1,74 lång) med scenisk utstrålning, självständig, vacker med sitt röda hårsvall och den djupa, nästan manliga, altrösten. Det som senare kom att läggas Zarah till last i Sverige var att hon inte bara var aktris och sångerska i Tyskland under kriget, utan att hon också frotterade sig med nazikoryféerna, främst Goebbels och Göring; Hitler mötte hon en gång. Hon sjöng i en radierad önskekonsert för frontsoldater, hon besökte det ockuperade Paris och säger efteråt: "Mitt starkaste intryck var den tyska vaktavlösningen vid Triumfbågen."

Goebbels erbjuder Zarah och hennes barn tyskt medborgarskap (!), ett gods och titeln "Staatsschauspielerin". Hon har dock vett att tacka nej. Villan i Berlin hade bombats och hon anade hur kriget skulle sluta. Symboliskt nog hette hennes sista film i Tredje riket En kvinna lever farligt ? Den 2 september 1943 tillkännager hon i DN att samarbetet med UFA hade upphört. De första åren efter sin hemkomst satt Zarah - bildligt talat - i karantän. Hon får inga engagemang, Radiotjänst svartlistar hennes skivor. Torgny Segerstedt, den legendariske redaktören på GHT, skriver i ett brev till Karl Gerhard (som alltid höll på henne): "...Vad värre är, är att hon luktar Goebbels, och den parfymen är inte god."

Ändå var hon långt ifrån den enda från Sverige som sjöng i Nazityskland under kriget. Det gjorde också t ex Jussi Björling i Berlin (1942), Set Svanholm och Joel Berglund i Bayreuth (1942). Sven-Olof Sandberg sjöng in skivor för Odeon fram till 1944. Men 1947 började det lossna. Zarah får sjunga i Genèves radio, hon fyller stora konsertsalar i Zürich och Basel. Året därpå gör hon en större turné genom Tyskland. I augusti 1949 sjunger hon på en välgörenhetskonsert i Malmö: succé pyramidal, samma år uppträder hon i Stockholm. Flera utlandsturnéer följer till Sydeuropa och Sydamerika.

1958 uppträder hon igen i Wien i operetten Madame Scandaleuse. Efter premiären blir hon inropad 36 gånger. Föreställningen ges 116 gånger under samma säsong - höjdpunkten i hennes efterkrigskarriär. 1964 sjunger Zarah i operetten Lady aus Paris på Raimund-teatern i Wien. Kassorna lär ha "stormats" av tonåringar! Efter ridåfallet 103 inropningar. Hösten 1978 återvänder Zarah till Folkan i Stockholm - efter 48 år! - med musikalen Sommarnattens leende. Tre år senare tystnar hennes alt för gott. I år, den 15 mars, på 100-årsdagen av hennes födelse, invigdes Zarah Leander-museet i Häradshammar, mellan Norrköping och Arkösund. En divas revansch.

Fotnot: 22 och 25 augusti visas Habanera på Cinemateket i Stockholm.

Hundraårig divas revansch

Inte bara en comeback utan ett dussin gjorde divan Zarah Leander, enligt en ny biografi som Folke Freund har läst i tyskt original.