Hundra år med Selma Lagerlöf

Vad har man som läsare rätt att förvänta sig av en bok på 500 tättryckta sidor? Rör det sig om till exempel ett lexikon är den praktiska nyttan uppenbar och den kompaktaste ordmassan i ett utredningsbetänkande kan tjäna politiska syften. I ingetdera fallet läser man mer än man är tvungen till. Av tjocka skrifter som befinner sig mellan dessa ytterligheter begär man något mer. De bör helst ha någon sorts struktur som pekar framåt och inbjuder till att vända blad, det må sedan vara en spännande intrig eller ett stimulerande intellektuellt problem. Det gäller romaner såväl som vetenskapliga avhandlingar. En god litteraturvetare bör helst också för egen del praktisera god narratologi.Anledningen till dessa reflexioner är en doktorsavhandling som nyligen lades fram här i Uppsala: Anna Nordlunds Selma Lagerlöfs underbara resa genom den svenska litteraturhistorien 1891—1996. Det är ett imponerande verk både till omfånget och den bakomliggande arbetsinsatsen. Nordlund har gått igenom alla viktigare recensioner av Selma Lagerlöfs verk allteftersom de gavs ut med början 1891, då hon debuterade med Gösta Berlings saga, till och med Mårbackasviten vars sista del kom 1932. (Av någon anledning utesluts Löwensköldska ringen och dess två fortsättningsdelar som kom 1925—28.) Till detta nog så stora källmaterial kommer referat av alla svenskspråkiga avhandlingar och andra böcker av betydelse om författarinnan och hennes produktion samt slutligen en granskning av hur hon behandlats i alla större litteraturhistoriska översiktsverk från Schück-Warburgs Illustrerad svensk litteraturhistoria i början av 1900-talet till Lönnroth-Delblancs Den svenska litteraturen mot slutet av seklet.Avhandlingen är alltså något av en katalog eller en kommenterad bibliografi och ställer därmed läsarens tålamod på svåra prov. Utförligheten och detaljrikedomen har en bitvis sövande effekt. Men ur massan av citat, referat och personkaraktäristiker framträder efterhand en struktur med framåtriktad energi. Man kan kalla den för utvecklingstendenserna inom svensk litteraturvetenskap och litteraturkritik under de drygt hund­ra år undersökningen omspänner, däribland de estetiska värdeomdömenas växlingar från nittiotalisternas betoning av inspiration och fantasi till det nya seklets krav på realism och moraliskt engagemang och därtill det litterära etablissemangets beskaffenhet och mest inflytelserika aktörer under Lagerlöfs verksamma tid.Till stora delar består avhandlingen således av referat, vilket låter ganska enkelt och mekaniskt. I själva verket krävs det både kringsyn och uppövad urskiljningsförmåga för att på ett par sidor, ibland bara några rader, sammanfatta ett sjok recensioner, ett handboksavsnitt eller ett helt vetenskapligt verk — eller att med några få ord karakterisera en kritikers eller forskares profil och plats i offentligheten. Nordlund lyckas överlag mycket väl med uppgiften tack vare en klar och egaliserad stil som undviker både falska vetenskapliga pretentioner och essäistiskt självsvåld.Helt fri från longörer och upprepningar är framställningen dock inte. Så till exempel ägnas Walter Berendsohns pionjärarbete om Lagerlöfs liv och verk en utförlig kommentar på sidorna 177 ff. Knappt 30 sidor längre fram nämns det igen som om inte ett ord sagts om det tidigare i avhandlingen. På liknande sätt presenteras Olle Holmbergs Inbillningens värld på två ställen som om det vore för första gången och vid båda tillfällena får författaren samma epitet: elev till Fredrik Böök. Sådana redaktionella missar hör dock till undantagen.Hur mycket av det Nordlund lägger fram är då nytt? Mycket lite, om man ser till de stora dragen. Där bekräftar hon snarast det vi redan vet men underbygger den gängse litteraturvetenskapliga historieskrivningen med en osedvanligt solid bas av fakta. En doktorsavhandling ska bland annat vara ett lärdomsprov, och i det avseendet uppfyller hon högt ställda krav.En intressant fråga som genomgående aktualiseras är den Lagerlöfska berättarkonstens källflöden. Bör de sökas i hennes ursprungsmiljö och privata livsöde, så som den för hundra år sedan dominerande vetenskapliga skolan menade? Är det med andra ord den låghalta, ogifta värmländska herrgårdsdottern som förklarar alltþf> eller är hennes skapande ett utslag av den gudabenådade diktarens fria fantasiflykt? Eller är det rent av så att Selma Lagerlöf var en högst medveten berättare som behärskade, men ofta dolde, sin arsenal av narratologiska verktyg? Frågan är långt ifrån avgjord .En avhandling författad anno 2005 av en kvinna om en kvinna kan inte anständigtvis försumma de feministiska aspekterna på ämnet. Men säga vad man vill, hon kan inte kallas osynliggjord vare sig i sin samtid eller senare. Bara det att 18 år efterdebuten tilldelas Nobelpriset är sensationellt nog. Men Nordlund nöjer sig inte med det utan hävdar att Lagerlöfs berömmelse vilar på litteraturvetenskapligt könsdiskriminerande grunder genom att lovorden ofta gällt de förment kvinnliga dragen i hennes konst varigenom hon placerats vid sidan av den litteraturhistoriska huvudfåran. Hon är inte representativ utan ett "unikum", menar de manliga forskarna.Visst är hon något för sig och skiljer sig markant från både manliga och kvinnliga romanförfattare i sin samtid. Men medan det avvikande hos henne ofta setts som rester av en äldre romantisk estetik menar Nordlund att det även pekar framåt mot en friare modernistisk romankonst. Den allra sista meningen saknar ändå täckning både i avhandlingen och verkligheten: "Selma Lagerlöfs underbara resa genom den svenska litteraturhistorien har bara börjat." Som Anna Nordlund visar rullar ett tåg med flera tungt lastade vagnar fram sedan hundra år.