Humorn som fanatismens botemedel

EN NY BOK. Den pågående krisen i världen och Mellanöstern handlar inte om islams värderingar eller arabernas mentalitet, som vissa hävdar, utan om den urgamla striden mellan fanatism och pragmatism, pluralism och tolerans. Det skriver Amos Oz i essäboken Hur man botar en fanatiker — och om att skriva.I den första essän resonerar han kring fanatismens orsaker och dess möjliga botemedel. Detta är ett ämne som Amos Oz säger sig kunna utan och innan. Hans barndom i Jerusalem, en stad full av självutnämnda profeter och frälsare, har gjort honom till "expert på jämförande fanatism". Den som läst hans mäktiga självbiografiska roman, En berättelse om kärlek och mörker, vet också att Amos Oz är en omvänd eller upplyst fanatiker. Som barn var han, enligt egen utsaga, en hjärntvättad liten nationalist, "självrättfärdig och chauvinistisk" och döv och blind för varje berättelse som skilde sig från den tidens mäktiga judisk-sionistiska.Med gott självförtroende, och en hel del humor och ironi, närmar han sig ämnet från ett lite oväntat håll och föreslår till exempel humor som en kur för fanatism. Fanatiska personer saknar sinne för humor, konstaterar Amos Oz. De är ofta sarkastiska, men de saknar helt förmågan att skratta åt sig själva, eller se det lustiga i en situation.Något som också kan ge viss immunitet mot fanatism är fantasi. Den som har förmågan att leva sig in i andra människors situation får svårt att hata dem. Litteraturen kan här vara en god hjälp, föreslår han.I mindre lättsam anda konstaterar han att fanatism oftast är kopplad till djup hopplöshet. En människa som inte upplever något annat än nederlag och förödmjukelse kan lika gärna ta till våld. Enda sättet att bekämpa fundamentalism och extremism är därföratt sprida hopp, blir Amos Oz slutsats — vilket kanske är lika svårt som att injicera humor och fantasi i en människa.Den andra essän fokuserar på ­Israel-Palestinakonflikten, i vilken Amos Oz pliktskyldigt upprepar fredsrörelsens argument för en tvåstatslösning. Mycket av det han skriver är självklarheter, men han kommer också med vissa skarpa iakttagelser. Till exempel när han ironiserar över de välmenande men naiva européerna som gång på gång bjuder in honom till olika fredsseminarier med palestinska kolleger. Tanken är att de skall lära känna varandra, gilla varandra, och så skall problemen vara ur världen. "Detta grundar sig på en vitt spridd sentimental europeisk tanke att alla konflikter i själva verket inget annat är än missförstånd." Men alla konflikter går inte att lösa över en kopp kaffe, påpekar Oz. Och det föreligger heller inget "missförstånd" mellan israeler och palestinier. Problemet är att de vill ha exakt samma land av exakt samma skäl — och det är de goda nyheterna, framhåller Oz. Det rör sig inte om något religions- eller kulturkrig; det är en marktvist och därför möjlig att lösa.Både judar och araber är offer för samma förtryckare, konstaterar han vidare. Det Europa som koloniserade arabvärlden är samma Europa som diskriminerade och förintade judarna. Tänkvärd är också den parallell han drar mellan antisemitiska och antiisraeliska stämningar i Europa. När hans far var liten pojke i Polen var väggarna täckta av slagord: "Judar, åk till Palestina!" När han återvände femtio år senare var väggarna åter täckta av slagord: "Judar, ut ur Palestina!"Boken bär också undertiteln "och om att skriva", och den tredje essän är en personlig redogörelse, skriven i en kåserande ton, om hur han på grund av "ensamhet, fattigdom och glass" blev författare. Det är den essän som ligger närmast hans skönlitterära skrivande. Passagerna där han blickar tillbaka på sin barndom i Jerusalem och uppväxten på en kibbutz är livfulla och charmiga, och får läsaren att längta tillbaka till En berättelse om kärlek och mörker.Hur man botar en fanatiker är en bok som innehåller många skarpa iakttagelser, men det är också en bok som tydligt visar att Amos Oz är en bättre författare än debattör. Inför en europeisk publik framhåller Amos Oz gärna sitt engagemang i den israeliska fredsrörelsen, men det innebär inte att hans åsikter är särskilt radikala. I själva verket är han mycket försiktig i sina ställningstaganden och håller sig nära mittfåran. I Hur man botar en fanatiker är han hela tiden så förnuftig, så balanseradoch politiskt korrekt att det han skriver blir märkligt livlöst och intetsägande.Att uppmana européer att sluta definiera sig själva som "pro-fred" i stället för "pro-palestinier" eller "pro-israeler", är ungefär lika djärvt som att föreslå "ge dem hopp" som ett sätt att komma till rätta med den globala fundamentalismen.