Humorfyllt om en mörk tid

Theodor Kallifatides är i sitt esse när han med humor och slagfärdighet ser tillbaka på förra seklets omvälvningar i romanen Med sina läppars svalka, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Dagens värld. Theodor Kallifatides griper ur det förgångna för att skildra mångas villkor i dagens värld.

Dagens värld. Theodor Kallifatides griper ur det förgångna för att skildra mångas villkor i dagens värld.

Foto: Caroline Andersson

Litteratur2014-09-20 07:21
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Theodor Kallifatides är en av vår litteraturs mest uppburna berättare. Alltsedan debuten har han mutat in sitt eget landskap, som sträcker sig från östra Medelhavet till norra Östersjön. Han befinner sig lika gärna i Grekland som i Sverige. Meritlistan är diger av erfarenheter från uppväxtåren i ursprungslandet. Och vad mötet med ett nytt språk och ett nordeuropeiskt kynne inneburit. Det är ett ymnighetshorn han haft att ösa ur. Antingen det handlat om grekisk nutidshistoria, antik mytologi eller om villkoren för att acklimatisera sig i en annorlunda kulturkrets med nya sedvänjor.

Hans roman ”Med sina läppars svalka” bär många spår av någon som sett mycket och tänkt åtskilligt över vad den senare delen av 1900-talet betytt för människor som för sin överlevnad varit nödgade att flytta sina bopålar. Den nya boken följer en grekisk kvinnas livsöde från tiden före andra världskriget till vårt närvarande nu. Det innebär direktupplevelser av såväl ockupation som inbördeskrig. I ett land där de som drömmer om ett bättre samhälle för alla, ständigt befinner sig i underläge. Och där emigrationen blir utvägen för problem, som inte går att lösa på annat sätt. Förutom Sverige är det även Australien som lockar.

Den som kan sin Kallifatides har mött de här frågorna i tidigare texter. Men knappast har så många av dem samsats förut i en och samma bok. Det är en sinnrik berättelseväv som bjuds. Med finurligt utplacerade spår och ledtrådar. Bytet av tidsperspektiv från en period till en annan skapar spänning. Efter hand tar sig författaren allt fler friheter och skrönorna duggar tätt. Det är både samhällsdebatt, gripande människoporträtt med ett och annat bråddjup och feel goodlitteratur mellan pärmarna. Det överordnade och bärande temat blir ändå vad det innebär att leva i exil, vara flykting och trots alla uppförsbackar kunna finna sig till rätta, hitta fotfäste och få livet att gå ihop.

Det är också här som Theodor Kallifatides visar sin främsta styrka som författare och har så mycket att dela med sig. Samtidigt kan man inte undgå att ta till sig hans grekiska slagfärdighet med alla mustiga talesätt, som gärna kunde få bli en del av vår svenska ordskatt. Men det är inte bara där, som hans utförsgåvor som humorist kommer till uttryck. Över lag har det blivit en bok, som det är mycket lätt att tycka om.

Litteratur