Humanistiskt credo - Ny tillfällesdikt av Torsten Pettersson
Torsten Pettersson är något så ovanligt som litteraturprofessor och poet. Nu har han till invigningen av ett nytt Humanistiskt centrum i Engelska parken skrivit en tillfällesdikt. Staffan Bergsten presenterar dikten.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lyriker och professor
Vad ska man då säga om ett sådant tillfälle som inträffade här i stan den 24 september i år då ett nytt humanistiskt centrum vid Engelska parken invigdes? Kvalificerar det sig för äkta poetisk behandling eller lutar det åt Grönköpingshållet? En som resolut bejakat det första alternativet är Torsten Pettersson, professor i litteraturvetenskap och även verksam som lyriker med flera diktsamlingar på sin publikationslista. Det är en i våra dagar och vår stad lika sällsynt som glädjande kombination.
Separat tryck
Det mesta som finns är osynligt kallar han den långa dikt han författade till invigningen och som föreligger i separat tryck utgivet av Uppsala universitet. Det är inte som i Rydbergs fall en kanat för kör och olika solistiska röster utan en monolog i jagform. Så här börjar den:
Jag går genom engelska parken.
Träden sträcker sig höga mot rymden
som brusar i deras kronor. Jag ser uppåt:
larmande mörker. I lyktornas sken
bara fuktig bark, några stammar.
Det är en kväll i september,
det mesta som finns
är osynligt.
Jag går mot det nya huset.
Versen är fri men med klart märkbar rytmisering vilket underlättar ett muntligt framförande. Modernistiskt fri vers är i allmänhet mer komprimerad och inte sällan svår att få grepp om vid en enda uppläsning, och Pettersson har klokt nog valt en mera utförlig, berättande stil som är omedelbart begriplig, även om det krävs närmare studium för att upptäcka textens djupare dimensioner.
Diktens jag, som har många likheter med författaren själv, vandrar genom parken, in i det nyinvigda huset ("Vid porten av glas drar jag mitt kort"), går till biblioteket där han tänder belysningen och fortsätter till sitt tjänsterum och slår på datorn. Efter några timmar slår han av den igen och går genom öde korridorer åter ut i parken där han möter en skara studenter på väg i motsatt riktning. Detta är den minimala handling som utgör diktens stomme.
Datorn bildar en sammanhållande symbol. Ur dess minne kan man i princip hämta fram texter som rymmer hela det förflutna och låter sig ställas samman i ständigt nya formationer. På så sätt representerar den kulturarvet samtidigt som den gör det möjligt för den humanistiske forskaren att träda i aktiv förbindelse med sina föregångare och skapa något nytt.