Humanism och vetenskapskritik

Medan svararen blinkar och mobilen ger ifrån sig sin banala melodislinga eller förnumstigt markerar ännu ett "missat samtal" väller världen över mig från tv-skärmen. Smattrande, snuttifierat, viktigt och oviktigt. Hur mycket kan vi ta in? Och hur ofta befinner jag miginte imedvetandet omvärldens fanskap smärta nödkrigsvansinne naturförstörelseteknologiska hybrisletande mig framtill den dagliga överlevnadensvanliga dagdag som alla andradag att uthärdaoch vara ofrånkomligenmisslyckad idag som alla andradag att älskaoch vara innerligentill iDe välbekanta stroferna är Elisabet Hermodssons och jag möter dem med igenkännandets glädje åter i hennes nyutkomna bok Hemvist för mitt dubbeljag, ett urval UNT-krönikor 1998—2003. Det är en lisa att gå in i denna bok, ja, redan att ta i den — en "riktig" bok att hålla i handen, rikligt försedd med teckningar av författaren/konstnären själv, som för övrigt även står för omslaget.Jag byter medvetande för någ­ra timmar, några nätter. Följer författarens rörelser mellan de dubbla hemvisterna: somrarnas Fårö och vintrarnas Uppsala. Och mellanlandar på ett eller annat filosofiskt seminarium i Dalarna. Någon flykt från verkligheten blir det minst av allt men ett rejält perspektivskifte —eller en "synvända" som Hermodsson skulle säga.Naturen på Fårö är knappast insmickrande — sten vid sten, karga klippor, de envisa fibblorna och det välsignade och avslöjande vita ljuset. Här spretar "överlevnads-tallen" trotsigt rakt ut i 45 graders vinkel från en rauk. Den låter sig svårligen fångas på en målarduk, men den finns där med sitt rot­system i raukens inre, orubblig. — Den kunde vara en symbol, skriver Hermodsson, för öns hoppfulla framtid. Ty egensinnig som denna tall är, är också de äkta öborna. Våra livsbetingelser står som alltid i cent­rum för Hermodsson — biologiska, materiella, mentala och existentiella. Och de är oupplösligt förenade, man kan inte karva åt sig en bit och sätta under den vetenskapliga luppen och förvänta sig "framsteg".Snarare en skövling av naturens och människans gemensamma livsmöjligheter. (En sådan vetenskapssyn ser Hermodsson som reduktionistisk och har i decennier bekämpat i såväl sin konstnärliga som sin vetenskapskritiska produktion. Hon står inte ensam.Hur många av oss vet att en bjässe som Ilya Prigogine 1977 fick Nobelpriset för sin teori om universums självförändrande strukturer och därmed för en helhetssyn som vi ännu inte tagit till oss? )På Fårö lever man ännu med naturen, värnar om sedvänjor, skördar, slaktar och bränner tjära på urgammalt vis. Kan det löna sig? Öns namn i gammal tid var enligt vad Hermodsson förtäljer Faaroi (Faroj) , där "faar" är samma ord som engelskans "far away" , långt bort. Eller "Långtbortitok", som författaren säger.Och kanske är det just långtbortitok som vi får tid att hämta kraft och reflektera över våra betingelser och vad vi gör med dem. Hur vi utnyttjar tekniska landvinningar, exploaterar människor, djur och växtlighet, rationaliserar bort oss själva ur arbetslivet och tröstar oss med en kommersiell "upplevelseindustri", som vi kallar kultur. Hur våra värderingar styr produktion, forskning, vård och omsorg. I Uppsala, Stockholm, Trollhättan eller på Hall.Men är det ändå inte magstarkt att komma dragande med gammal humanism av Alf Ahlbergs märke? Han som med Karl Jaspers talade om "Wissenschaftsaberglaube", vetenskapsvidskepelse?Döm själv!Elisabet Hermodssons krönikor bjuder på mer än en överraskning.