När den franske stjärnfilosofen Jacques Derrida i trakterna av millennieskiftet besökte Uppsala för en föreläsning i en knökfull och av förväntning dallrande universitetsaula anlände han, enligt hörsägen, i taxi. Ungefär samtidigt som poststrukturalisten gick uppför universitetstrappan, berättar samma hörsägen vidare, gled en lång och nyvaxad limousine in bakom ryggen på honom. I limousinen satt Svenska akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl tillsammans med sin hustru Ebba Witt-Brattström.
Jag har egentligen ingen aning om det ovanstående stämmer
eller inte, och jag skulle aldrig få för mig att kontrollera saken närmare. Det är en underbar bild och vare sig historien äger sin faktiska riktighet eller ej så säger den en hel del om bilden av Horace Engdahl som Sveriges enda intellektuella superstjärna.
Det är lätt att föreställa sig Peter Englunds fasa inför de publika delarna av sitt knäck som Horace Engdahls efterträdare i rollen som ständig sekreterare; hur han än gör kommer han, så länge någon minns företrädarens delikat förmedlade tillkännagivanden, att framstå som en sprätt i alldeles för stor kostym när han talar om för världen vem som ska äras i Nobels namn. På vägen från undergroundintellektuell redaktör för Kris på 70–80-talen, via rollen som dominerande litteraturkritiker på 90-talet, till akademieplyte hände någonting med Horace Engdahl och hela hans person förvandlades till ett slags lärd inkarnation av Ulf Lundells Öppna landskap.
Horace (det räcker med Horace) är självklart medveten om sin position, och det är möjligen kluvenheten inför sin offentliga roll som fanbärare för en paradoxalt folklig elitism han avser då han beskt, men inte utan stolthet, i den nya fragmentsamlingen Cigaretten efteråt konstaterar ”Att växa upp, att vinna framgång, att ”bli någon”, är att förlora sitt namn:”
Cigaretten efteråt är en uppföljare till Meteorer (1999) och bjuder, precis som föregångaren, på en Horace i sanslös högform. Det aforistiska fragmentet är riskabel form av litteratur. ”Aforismens fatala men oundvikliga felsteg”, skriver författaren själv ”är att den avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst.” Precis så ligger det till. De allra flesta som ger sig på genren borde låta bli. Egentligen är Horace Engdahl det enda nu levande svenska undantag jag kan komma på.
Inte ens Horace klarar balansgången hela tiden. ”Postmodernismens uppror mot berättandet är i dag lika bortglömt som slagordet ”Stoppa Öresundsbron.” är till exempel en vitsig skärva som mest känns som en gubbigt självgod sms-insändare. Och ibland tillåter han sig små provocerande utspel av inkorrekta genusanalyser, som han i och för sig själv kastar fram ett argument mot några sidor senare.
Men oftast är han förförande lärd, skarp, skön och träffsäker. Schlegels ironi, stamfik i Berlin, Da Pontes libretto till Mozarts Don Giovanni, försonande tankar om åldrande i relation till ungdomens högmod, metakritiska poänger och ett knippe snett leende reaktionära betraktelser (som bland annat slår fast att bloggande är ”skrivandets återfall i adolescensen.”) blandas i en kräm som trots sin uppenbara lärdom borde gå att breda på en crostini och hyfsat problemfritt förtäras av de allra flesta.
Storheten i Horace Engdahls fragment ligger nämligen inte i det kvicktänkta avprickandet av snåriga referenser eller ens i de ibland nästan fullkomliga formuleringarna, utan snarare i en förmåga att liksom i förbigående slå fast att skribent och läsare alltid är förenade ”såsom de två som är principiellt uteslutna från texten”, sammanfattandet av det mänskliga livet som ett betydelselöst led i bokstävernas eviga existens eller utpekande av den fatala skillnaden mellan avund och beundran.
I Cigaretten efteråt befinner sig Horace Engdahl, liksom i Meteorer, ofta nära skönlitteraturens gräns. Och mellan varven är det, i synnerhet när textens röst är som förtroligast, svårt att låta bli att önska att han vågade språnget fullt ut. Tänk bara att äntligen få läsa en intressant roman om den svenska manlighetens kris i ett rasande elfenbenstorn. Men som Horace själv konstaterar – det finns ingen rimlig anledning för en fulländad krönikör att skriva en habil roman som ändå aldrig når krönikornas höjder.
Precis som de flesta riktigt efterlängtade bloss lämnar Cigaretten efteråt läsaren med ett brännande sug. Bara en till.