Det var Kay Glans som i den nu sedan länge nedlagda tidskriften BLM myntade begreppet skräckel. En term som syftade på strömningar bland det sena 80-talets och tidiga 90-talets unga författare där våldskildringar, ofta brutala och irrationella, utgjorde centrala motiv. Detta var givetvis inget okontroversiellt. Kritikerna var många, bland dem Glans, som menade att våldet var tvunget att begripliggöras och logiskt förklaras om det överhuvudtaget skulle ha något etiskt eller konstnärligt existensberättigande. Skräckellitteraturens meningslösa våld var ett amoraliskt effektsökeri, menade man.
Den kanske mest framträdande bland skräckelförfattarna, och även den som gick längst i sina våldsskildringar, var Magnus Dahlström. Aase Berg beskrev en gång människan i Dahlströms mörker som en ”oformligt sönderslagen, skrikande köttmassa, inspärrad i sin egen kväljande klaustrofobi”. Knappast någon rosenkindad filantropi alltså. Nu är Dahlström, efter femton års tystnad, äntligen tillbaka med en ny roman. Och även om Spådom saknar den blodiga brutalitet som präglade den tidiga Dahlströms verk så kan också den nya boken sägas kretsa kring våld, om än inte ett uppenbart fysiskt, så i alla fall ett subtilt byråkratiskt sådant.
Spådom består egentligen av tre separata berättelser som binds samman av ett gemensamt ämne. Varje del följer, utifrån ett intimt inifrånperspektiv, en namnlös man som utövar någon form av vård- eller myndighetsyrke; en läkare, en polis och en socialsekreterare. Alla tre lider av en besatthet, har varit med om något, en till synes betydelselös händelse, som styr och determinerar deras tankar och handlingar. Läkaren tror sig ha blivit spådd att dö, polisen upplever sig förföljd och oavbrutet iakttagen av en kvinnlig kollega, socialsekreteraren letar ständigt efter de deformiteter han tror att hans dotter ärvt från moderns missbildade hand.
Som läsare får man ta del av dessa människors irrande tankar, hur de letar efter spådomens spår, kollegans blickar eller dotterns eventuella abnormiteter. På så sätt blir Spådom en roman om perceptionens problematik, hur tanken styr blicken och formar verkligheten. Alla tre huvudpersonerna upplever världen omkring sig på ett förvridet sätt, ser sådant som egentligen inte finns där, missuppfattar ideligen tingen och människorna omkring sig. Socialsekreteraren ser på sin dotter: ”Pojken låg i spjälsängen och tittade upp på mig, det var givetvis en flicka.” Eller läkaren betraktar sin kollega: ”Han rökte en cigarrett, men det gjorde han självfallet inte.” Romanen är full av liknande självmotsägande utsagor, vilket gör att det skapas en osäkerhet i texten, ett spel även med läsarens varseblivning. Man frågar sig ständigt vad det egentligen är som händer.
Man frågar sig också vad som kommer att hända. Hela romanen är genomsyrad av en obehaglig känsla av annalkande hot, av att något avgörande, och skrämmande, snart kommer att ske. Vilket det dock sällan gör. Ändå lyckas Dahlström, mitt i det utdragna tankeredovisandet, upprätthålla en levande spänning. Det är styvt gjort. Dock fungerar det bäst i bokens första del, i de andra två går nerven stundtals förlorad och det blir för detaljrikt och, i brist på bättre ord, tråkigt. Spådom är nämligen en mycket noggrann bokföring över omgivningen. Ljus, ljud, dofter, allt noteras. Romanen är också full av upprepningar. Det är hela tiden samma ljus, samma ljud, samma dofter. Som var verkligheten tvungen att mässas fram. Samtidigt finns det en själlös likgiltighet över detta maniska registrerande. Allt är skrivet med en kall, avhuggen, mycket rå stil. Dahlström påminner ibland om en ordkargare Cormac McCarthy.
Den kyla och distans som finns i språket speglas i karaktärernas alienation inför sig själva och sina medmänniskor. För trots att alla arbetar i samhällets tjänst, med en stark vilja att hjälpa, är det som om de ändå inte lyckas känna sig delaktiga i något som helst större sammanhang. De rör sig mest som främlingar, à la Camus, genom en kontaktlös tillvaro. Förmodligen är det denna känsla av frånkopplat främlingskap som gör att de misslyckas i sina altruistiska ambitioner och till sist missbrukar den makt som genom deras yrken blivit dem givna. Och här tangerar Dahlström sitt gamla våldstema. För är det inte när människan förlorar samhörigheten med samhället omkring sig, när hon inte längre känner sig behövd, när det arbete hon utför inte längre upplevs som meningsfullt, som hon också känner våldets frestande stämma viska i hennes öra?