Den som begär ordning och reda av en bok, en spännande handling med givna roller där boven blir avslöjad och fångad på slutet, får nog svårt att förlika sig med Felicitas Hoppes roman Paradis, bortom havet, som nu föreligger på svenska. Felicitas Hoppe hör till de författare som besöker bokmässan i Göteborg i höst och en tidigare översatt bok av henne är Pigafetta, en sjöroman med Odysséen som förebild. Den handlar om Magellans världsomsegling vid 1500-talets början, inleds i Hamburg och är uppbyggd kring fantasterier, sagor och skepparhistorier.
Den nya boken är skriven i riddarromanernas efterföljd, har hämtat sitt grundstoff från Artursagan och utspelas i både Europa och Indien. I likhet med Pigafetta är persongalleriet av det brokiga slaget. Över lag går Hoppe denna gång ännu längre med sin experimenterande prosastil och blandar geografiska orter, dubbelexponerar personer och tidsplan och är allmänt oregerlig i denna skröna fylld av sällsamheter, satir och poesi, där allt snirklar omkring så det står härliga till. Det finns åtskilligt av rekvisita från medeltiden i bokens uppbyggnad, men den innehåller även många nutida markörer alltifrån tåg och flygplan till en racerbana och ett hotellrum av modernaste snitt.
Därutöver tillkommer en modern familjehistoria med sedvanligt julfirande, syskon som flyr fältet, en häst som lystrar till namnet Schengen, heliga kor vid järnvägsstationen i Calcutta och en forskningsresande som heter doktor Stoliczka och är på jakt efter fabeldjuret berbiolett, vars färgskimrande päls anses särskilt åtråvärd.
Tidens gång och resandet som livsfilosofi hör till de teman som Felicitas Hoppe uppehåller sig vid. Men allra mest skildrar romanen en författares jakt efter stoff och ämne till en berättelse, där diktandets praktik givits en framskjuten position. Tankarna går till en rhapsod i skönlitteraturens tidigaste barndom, en kringvandrande sagoförtäljare som vet vad som går hem hos åhörarna och vars muntliga framställningskonst inte ligger särskilt långt borta från författarrösten i den här boken.
På samma gång finns där även många blinkningar till postmodernismens lite uppgivna syn på litteraturen, där det mesta redan är sagt och mycket handlar om att organisera tidigare uppnådda landvinningar på ett nytt sätt. Det är utifrån de förutsättningarna Felicitas Hoppe växlar berättare och berättarperspektiv, använder sig av drömmar, folksagor, grekisk mytologi, legender och även Nya testamentet i sin mycket medvetet komponerade prosabok. En uppfattning som ofta lyser igenom är, att allt som är liv också kan fångas i ord, och de tre kapitlen kan ses som författarens ideliga försök att pröva en sådan inställning. Det är den som avgör när Hoppe låter pilgrimer uppträda sida vid sida med scouter, placerar en villaträdgård intill en medeltida borg och låter sin ostyriga fantasi bestämma skeendena i denna annorlunda äventyrsberättelse.