Att vara ett offer, att fråntas den grundläggande rättigheten att bestämma över sig själv är kanske en av de värsta upplevelser man kan råka ut för. Natascha Kampusch vet av erfarenhet att det år så. I 3 096 dagar satt hon inspärrad med sin kidnappare i en förstadsvilla utanför Wien i Österrike. Vi känner ytligt till hennes helvete. Vi har läst och hört om det i media när hon äntligen lyckades rymma den 23 augusti 2006. Det vi såg var snabba bilder och svartvita resonemang, uppslag om ondska och utsatthet.
Den 2 mars 1998 när Natascha Kampusch precis fyllt tio år råkade hon möta Wolfgang Priklopil, en man som hon aldrig förut hade sett, på sin skolväg. Han lyfte in henne i sin skåpbil när hon passerade. Det blev första dagen på en fångenskap som skulle vara i ungefär 8,5 år. Priklopil låste in henne i ett undangömt rum i källaren och där fick hon stanna. Han övervakade henne med en porttelefon, han reglerade hennes vakentid med en timer på ljuset, han ransonerade hennes mat och med tiden slog han henne så att det fick allvarliga konsekvenser. Ändå skriver hon: ”Jag betvivlade aldrig någonsin att gärningen var ett brott som dessutom borde bestraffas. Däremot gjorde jag en klar åtskillnad mellan själva handlingen och personen som hade utfört den. Den ondskefulle var utan tvivel bara en roll som han valde att spela.”
Natascha Kampusch var de facto ett utsatt offer. Men det som växer fram i hennes bok är en nyanserad bild av vad det innebar för henne. Hon beskriver att Priklopil klagar på henne för att han måste hålla henne inlåst för att hon inte ska smita. Han projicerar äktenskapliga drömmar på henne. Han lever i en drömvärld som Kampusch beskriver som 50-talsdrömmen om ett perfekt hem och en hemmafru som sköter hushållet. Kampusch hittar på så sätt hållhakar på Priklopil och utnyttjar dem.
Kampusch hade redan i sin fångenskap planerat hur hon skulle bemöta pressen när hon blev fri. Hennes huvudintresse var att inte åter bli ett offer. Men det blev inte som hon tänkt sig. Medias spekulationer och fördomar avlöste varandra, hon blev offer på nytt.
Vi som står utanför kommer förstås aldrig att få reda på vad som exakt hände. Kampusch skriver också öppet att vissa saker kommer hon inte att berätta. Hon har förstås rätten till integritet så som alla människor. Men, menar hon, den rätten är något som man ofta vill ta ifrån offer. Ett offer som tar sig ur sitt underläge ställer till problem för sin omgivning. Väldigt många människor behöver svaga människor som är beroende av dem – de behöver någon att hjälpa och tycka synd om så att de kan känna sig goda. Inget nytt i det – men hon måste bemöta sådant dagligen.
Kampusch är på det hela taget noga med att skilja handlingarna från personen. Hon skildrar förövaren som en paranoid och lynnig man som vill ha total kontroll. Ett offer för drömmen om en perfekt värld. Men också en man som helt plötsligt kan spela Fia med knuff med den tioåriga Kampusch och ge henne böcker, skoluppgifter och fixa saker åt henne. Någon hon också ber om att få en godnatt kram av.
I press har Kampusch beskrivits som Priklopils sexslav. Det avvisar hon bestämt. Hon kränktes kroppsligt men hon menar att det sällan var av sexuell art. Priklopil hade svårt för fysisk och psykisk närhet. Kampusch skriver: ”Numera tror jag att det enda Wolfgang Priklopil ville uppnå via sitt fasansfulla brott, var en egen liten värld i harmoni med någon som fanns till enbart för honom.”
Kampusch menar att hon som barn hade lättare att anpassa sig till situationen. Barn är vana med att någon annan bestämmer över dem. Visst hade hon djupgående självmordstankar, men den barnsliga förmågan att anpassa sig efter situationen var det som gjorde att hon överlevde. Det mest fantastiska med hennes flykt var att hon redan innan fångenskapen hade bestämt sig för att flytta hemifrån och klara sig själv när hon blev 18. I fångenskapen höll hon fast vid det. Så blev det också.
Det var en fruktansvärd barn- och ungdomstid Kampusch fick utstå. Hon är dessutom hänvisad till den när hon ska minnas. Hon måste därutöver ofta försvara sig mot mediernas och människors förvrängda bild. Med boken 3096 dagar berättar Kampusch inte bara sin historia. Hon försöker att med texten ta kontroll över den offentliga bilden av hennes barndom i fångenskap. Varje god gest som förövaren visade henne var antagligen helt nödvändig för att hon skulle överleva med alla de kränkningar hon fick utstå. Hur smärtsamt det än låter är det dessa korta glimtar av tillmötesgående som hon måste komma ihåg för att orka leva vidare i mörka stunder. Med detta klargör hon nödvändigheten med att se nyanserat också på de mest svåra erfarenheterna – hon provocerar oss helt enkelt att se klart.
Gilla UNT Kultur på Facebook - där lottar vi ut ett exemplar av Natascha Kampusch bok 3096 dagar. Läs mer här