Den kanadensiska poeten och antikforskaren Anne Carsons bok ”Röd självbiografi” måste ha varit en av 90-talets mest hyllade böcker, alla kategorier. I ett slag uppdaterade Carson den grekiska mytologin enligt en välbekant modernistisk modell, gav den postmodern legitimitet i mötet med ungdomsboksgenrens låga status, och kopplade dessutom upp mot den absoluta samtiden genom en homosexuellt sökande emounge i huvudrollen. Inte undra på att författaren numera älskas av allt och alla, från den kulturkonservative Harold Bloom till den svenska avantgardeteoretikern Mara Lee (som också översatte boken).
Fast i slutändan handlade framgången nog ändå inte så mycket om den kuriösa konstruktionen, utan om en spännande historia och ett språk som förmår gestalta den med kropp och ande.
Versromanen ”Röd självbiografi" utgick från ett fragment av den historiskt undanskymde, antike poeten Stesichoros, som i sin tur tolkade myten om Herakles tionde stordåd. I Carsons roman var det röda monstret Geryon en fjortonårig pojke (dock fortfarande lika röd och bevingad) och Herakles hans äldre älskare. Av originalets död och hjältedåd hade blivit en modern saga om blodrött begär och vuxenblivande.
I den nya romanen, som är en uppföljare, har Geryon abstraherats till ”G” och Herakles till ”Sad” (sedan han drabbats av krigrelaterad, posttraumatisk stress). Namnens nedmonteringen av det mytologiska ramverket är ett tecken: I ”Röd doc>” står berättelsen närmast helt fri från antika förlagor. G:s vingar gör sig ibland påminda, men de lyfter inte mot några Ikaros-höjder. Och den roadtrip som de två älskarna ger sig ut på blir ingen odyssé.
Varför författaren valt att strama upp texten i en spalt utan radbrytningar och kommatecken på boksidans högra halva, vet jag inte. Inte heller varför ingen förläggare kapat de överflödigt kommenterande dikterna. (Kanske för att man då skulle förlora den underbara genrekaraktäristiken: "prosa / är ett hus poesi en man i lågor som springer / ganska snabbt igenom det".)
Vad jag däremot vet är att Anne Carsons berättarförmåga fortfarande är stark nog för att blåsa liv i vilken märklig litterär form som helst. Det är inte fullt lika glödande rött, inte lika mycket kropp, som i den första boken. Det vägs dock upp av desto mer ande när G i slutet möter sin döende mor, och minnestematiken planar ut texten.
Snart är det bara lönlös kamp kvar, eller som G uttrycker det: någonting som inte ens Proust har ett verb för. Sedan blå sorg. Berättelsen är slut, myten har krackelerat.