Vi åldras allt senare, något som verkar ha gett upphov till en ny litteraturgenre. I Sverige publicerade den uppsaliensiske litteraturvetaren Pär Alexandersson sin monumentala doktorsavhandling Konsten att avstå. Framställningar av åldrande och visdom i västeuropeisk litteratur från Cicero till Fredrika Bremer år 2009. Fyra år dessförinnan hade en antologi kommit, utgiven av Torkel Rasmusson: I livsloppet. Tio röster om ålder och åldrande. En av rösterna tillhörde författaren Aino Trosell. Hon skriver så vackert:
Att åldras verkar vara som att vandra i bergen, man tror man nått den sista toppen men väl där breder bara ett vackert landskap, med nya toppar, ut sig. Det finns inget slut, ty döden kan man inte tänka.”
Den befriande åldern, för att tala med Jane Millers ord.
Aino Trosell var femtiotvå år, när hon skrev de där raderna. Hon hade ingen egen erfarenhet av att åldras. Jane Miller däremot, vet. Hon närmar sig åttio och hon känner sig befriad från hets och oväsen. Hon tänker också mycket på döden. Hon har kallat sin essä för Crazy age, den galna åldern.
Det kapitel i Millers bok, som kommer närmast begreppet galenskap, är det som hon benämner ”Sen(t)”. Till det har hon hämtat inspiration från essäboken On late style (Om sen stil), som publicerades efter Edward Saids död av hans hustru och en god vän. Kontentan i den boken tycks ha varit Saids insikt att ”senhet och ålderdom kan medföra självförtroende, anspråkslöshet, klokhet, utan den ansträngning och högfärd som kan höra samman med ungdomlig ambition”. Miller utbrister: ”Tänk om vissa konstnärer och artister/.../ blir fria att bryta mot och trotsa konventionerna.”
Det är en helt annan bild av ålderdomen än den som Simone de Beauvoir, citerad av Pär Alexandersson, ger. Hon lär enligt honom ha hävdat att ”ålderdomen är ett slags skamlig hemlighet som till och med äldre människor själva undviker att beröra.”
En av dem som Jane Miller har haft i tankarna, när hon skrivit om de okonventionella konstnärerna, är skulptrisen Louise Bourgeois, hon som fortsatte att vara produktiv tills hon dog vid 98 års ålder. Hon behöll sin ”skarpa hjärna och vassa tunga, och ett våldsamt humör” samtidigt som hon destillerade sina minnen i en abstraktionsprocess som gav upphov till nya ”mjuka” verk.
Jag önskar att Jane Miller hade fortsatt på den linjen i stället för att uppehålla sig vid trivialiteter. Hon ser sina ljuvliga barnbarn bege sig ut på shoppingrundor och hon tycker det är absurt att begravningar ska vara så påkostade.
Elsie Johansson har i sitt förord lyckats med konststycket att distansera sig från banaliteterna i Millers text samtidigt som hon lyfter fram några verkliga höjdpunkter. En sådan är berättelsen om uteliggaren, där Miller ”med en helt annan glöd och ett helt annat flöde” låter henne möta ”människan Jane Miller” inför döden.
Om döden blir det mycket tal i Jane Millers bok. Där får hennes livsvisdom komma till tals på ett helt annat sätt, än när hon skriver om livet. Där är till exempel berättelsen om ”sallekhana”, den jainistiska traditionen att långsamt svälta sig till döds, något som uttryckligen är något annat än självmord. Och där är Simon Grays kapitelslut i boken Coda, som han skrev, när han var döende:
Jag önskar att det fanns ett sätt att helt enkelt upplösas i havet, utan att först behöva genomlida drunkningsdöden.”
Att jag då och då haft svårt att ta mig igenom vissa avsnitt, ja till och med hela kapitel i Den befriande åldern tror jag beror på språket. Inte nödvändigtvis Millers eget språk. Jag har inte haft tillfälle att läsa originaltexten, bara det språk som bjuds i Urban Jürgensens översättning. Det är tungt och tilltrasslat.
Det hade också varit önskvärt att Den befriande åldern hade anpassats till svenska förhållanden. Har vi till exempel någon motsvarighet till det ironiska uttrycket TLC (tender and loving care, det vill säga öm och kärleksfull omvårdnad)? Enligt Miller innebär det en spruta som snabbt förpassar en svårt sjuk patient över till den andra sidan.
Men vi har, eller hade åtminstone för några år sedan, en åldersgräns när det gällde vikten av att sätta rätt diagnos på en medvetslös sjukhuspatient. Om en sådan hade hunnit fylla 80 år ansågs diagnosen inte viktig.
Underförstått: Hon ska ju ändå snart dö.