Aldrig har jag väl läst en roman med så starka och berörande och inte minst stilistiskt säkra landskapsskildringar som Madeleine Hessérus nya. Men så handlar det inte heller om ett landskap vilket som helst, det handlar om ”zonen”, det fortfarande radioaktiva och obeboeliga området runt kärnkraftverket i Tjernobyl. Här är stämningen på en gång mardrömmens och sagans. Här rör man sig med geigermätare i hand, här råder en alldeles särskild tystnad, en undervattenstystnad som är något annat och mer än frånvaron av ljud. Vägar och gator har vuxit igen, en grönska som inte liknar vanliga skogsområden utan mest känns som ett slags tomhet har spritt ut sig. Tiden har stannat, naturen har tagit över, vildsvin och vargar strövar omkring men husen står kvar, hastigt övergivna, ofta så hastigt att olika föremål och anteckningar ligger framme, men plåttaken är rostiga och uppätna av lavar. Överallt finns gravar, människor, djur och till och med maskiner har grävts ner. Själva reaktorn är inbyggd i en sarkofag och under den finns härdsmältan, en formation av kärnbränsle, kontrollstavar, sand och betong som liknar elefantens fot.
På betryggande avstånd ligger Centret dit romanens jagberättare, den svenska forskaren Katarina, kommer för att jobba i ett multinationellt team med uppgift att kartlägga följderna av strålningen. Det har gått ett tiotal år sen katastrofen men det finns fortfarande mycket att göra, inte minst att bege sig in i ”zonen” och fånga möss som sedan dissekeras och studeras. Lågmält, utan stora åthävor, men med samma iakttagelseförmåga och starka detaljsinne som präglar miljöbeskrivningarna och med en uppenbar och utomordentligt imponerande naturvetenskaplig auktoritet förmår Hessérus inte bara begripliggöra vad den här forskningen rent konkret går ut på, hon lyckas också göra den så engagerande att till och med till den mest inbitna humanist får en känsla för vad det är som driver naturvetare.
Centrets forskare lever tätt inpå varandra, också på fritiden är de hänvisade till varandras sällskap, de både samarbetar och konkurrerar. Eftersom de dessutom har kulturskillnader att hantera är spänningar oundvikliga. De två som upplevt katastrofen på nära håll är fysiskt oskadda men psykiskt märkta, de är dessutom båda i någon mening ”sovjetmänniskor” och har redan därför en alldeles särskild samhörighet. Men så småningom visar det sig att även den skenbart lugna och självständiga Katarina är djupt präglad av en livskatastrof, ett trauma som påverkar varje relation hon ger sig in i. Jag är så betagen av romanen som helhet att jag helst inte skulle vilja framföra någon invändning alls men kanske det ändå kan sägas att passion eller andra starka känslor inte är det Hessérus är bäst på att skildra: den dramatiska vändpunkt som flera gånger förebådas blir något av en antiklimax. Det är som om det på en och samma gång poetiska och vetenskapligt färgade språket inte riktigt räcker till just här och som om lågmäldheten inte går att bryta.
Men: Elefantens fot är en roman som känns alldeles rätt just nu när vi precis har begått femårsminnet av Fukushima – samtidigt som trettioårsminnet av Tjernobyl närmar sig. Den påminner oss alla om att Tjernobyl – liksom Fukushima – fortfarande är aktuellt och det inte bara för att plutonium 239a har en halveringstid på över tjugofyratusen år. Den är en sorgesång över alla offren, både de döda och de levande. Kanske det är de senare som vi lättast glömmer.