Hoben Säfves rapport från fronten

EN NY BOK. I J R R Tolkiens Fylke lever hoberna ett fridfullt liv i en grönskande landsbygd. De oroar sig inte särskilt mycket, men roar sig desto mer, med att röka pipa, dricka öl och äta god mat. Denna idyll styrs genom ett direktdemokratiskt system. Politiska frågor avhandlas på ting där varje fylkebo har rätt att vädra sin åsikt.
När jag läser Torbjörn Säfves nya bok kommer jag osökt atttänka på hoberna och deras rofyllda lilla avkrok Fylke. Säfve har nämligen flyttat ut i obygden, närmare bestämt till en gammal nedlagd skola i en sydsvensk by. Och han har därmed tagit sig en ny titel: Magister i Haddebo skola.

Dagbok om mörker och ljus är precis som titeln antyder en dagbok. Liksom hoberna älskar Säfve tobak, god mat och vänskapligt umgänge. Dagarna förflyter stillsamt med författande på morgonen och läsning och radiolyssnande om eftermiddagarna. Med enstaka avbrott för vedhuggning och
utförande av behov i "pisshinken". Vissa morgnar vaknar Säfve med ett strålande humör och sprudlande skaparkraft. Andra morgnar är han melankolisk och svartsynt med skrivkramp och överdriven självkritik som följd. Mörker och ljus alltså.

Säfve äger flera likheter med Fylkes hober; han är god, ärlig och familjekär. Men de skiljer sig åt på en viktig punkt. Säfve är allt annat än likgiltig inför lidandet och orättvisorna i omvärlden. Han tar till sig det han läser i tidningar och hör på radion. Eländet där borta smärtar honom. Han blir förbannad rent ut sagt. Invektiven haglar när det talas om korrumperade politiker. Det är uppfriskande.
Sedan många år tillbaka bekänner sig Säfve till islam och kallar sig i dessa kretsar för Ali Touba. Det är en högst personlig trosuppfattning som först och främst bygger på den andalusiske mystikern Ibn Arabis (1165-1240) läror.
Gång på gång betonar Säfve att Allah är den Ende och att denna sats ska tolkas som det inte finns någon auktoritet och ingen makthavare förutom Gud. Människan har inget behov av medlare och prelater. Hon ska vara helt igenom fri och aldrig tillåta sig att krypa för någon medmänniska. Livet på jorden är ett skådespel menar Säfve, vår uppgift är att "roa Allah" med musik, poesi och kärlek. Att dyrka kvinnan är att dyrka Allah.

I dagboken får vi också lära känna Säfves hustru, konstnärinnan Lena, och barnen Etta Fatima, Lisa Habiba, Moa Wahiba och Ali Victor Odal. Jag nämner dem här eftersom deras "mångkulturella" namn säger något om Säfves preferenser. Familjen spelar också stor roll för honom: "Ur politiskt
perspektiv är den medvetna kärnfamiljen det bästa 'motståndsnäste' man kan tänka sig mot råkapitalismens fragmentiseringar och splittringskampanjer."
Det gäller att hålla ihop och stötta varandra i en anda av frihet och kärlek.

På senare tid har Säfve anlagt ett alltmer civilisationskritiskt perspektiv. "Vi är civiliserade. Det är problemet", skriver han, och "Allt urbant liv
tycks mig numera perifert, icke-elementärt". Med sorg och smärta betraktar han hur skogarna skövlas och uråldriga fornminnen förstörs. Det finns en pessimistisk underton i Dagbok om mörker och ljus som inte varit lika framträdande i hans tidigare böcker. Säfve har i alla fall mina ögon alltid varit den store optimisten som hyst en glödande tro på människans förbättring och samhällets omvandling. Det ljusa barnasinnet som hoppades på fantasins, konstens och lekens revolutionära potential har kommit att förmörkas en aning. För de som följt Säfves författarskap sedan några år känns det ganska vemodigt. Passusar som denna livar dock upp: "Några koppar kaffe och några stopp av Greve Gilbert Hamiltons Blandning gnuggar bort "mörkersynen". Här är det åter hoben som talar.

Men trots denna nya stämning så flödar orden ur hans penna. Han åstadkommer vidunderliga romaner. Den kommande, som han skrev parallellt med dagboken, kan jag avslöja är en fiktiv biografi om profeten Muhammed. Det blir den första skönlitterära skildringen av profetens liv på svenska. Med tanke på Säfves tidigare romanbiografier - om Majakovskij, Ivan Aguéli och Ibn Arabi - så är mina förväntningar höga.

Dagbok om mörker och ljus är en bok som väcker känslor av både sorg och hopp. Säfve är en stark människa, man frestas att säga kraftkarl, som i sitt inre alltid varit fullkomligt fri och autonom. "Hur man än vrider på
problemet är det nämligen så att vi inte är beroende av makten, men den är beroende av oss. Därför ska den lyssna på oss, inte tvärtom."
Författarens flytt ut på landet är ingen reträtt. Det är en motståndshandling. Säfve håller ännu stånd. Hans rapporter från fronten är väl värda att läsa.

Hoben Säfves rapport från fronten

I sin i dag publicerade Dagbok anlägger Torbjörn Säfve ett civilisationskritiskt perspektiv på samtiden, skriver Mohamed Omar.