Hjerténs mörka molltonsdikt

Hanserik Hjertén har haft en märklig karriär som författare. Han debuterade 1948 och gav ut sju böcker, både romaner och diktsamlingar, på Bonniers förlag fram till mitten av 60-talet. Därefter tystnade han som författare men återkom 2001 på ett litet förlag med en diktsamling som följdes av ytterligare tre diktböcker de närmaste åren. 73 år gammal fick Hjertén en kreativ nystart som poet och i år ger han ut ännu en diktsamling, Mörkerbok, med illustrationer av Chloë Hjertén och Lindha Hjertén.
Hanserik Hjertén skriver enkelt och osentimentalt om det svåra och tunga i att leva. Det finns en mörk mollton i hans texter som kan sägas sammanfattas i dessa rader: "vi vet att vi aldrig skall nå varandra / och att utplånandet är livets mening". Det är obarmhärtigt uppriktiga rader som bränner bort alla illusioner och drömmar.

En avdelning i den nya boken handlar om en sjukdom, troligtvis psykisk ohälsa, som gått i arv i Hjerténs släkt och som han själv känner av. Naket och gripande skriver han om sin far och släktingar som gått under i sinnessjukdomen. Den mörka livssynen som kommer till uttryck i hans nya dikter har på olika sätt färgats av den upplevelsen även om där också förekommer ljusglimtar, till exempel kärleken till de egna barnen och naturen. Hanserik Hjertén har modet att stanna kvar i sin misantropi och melankoli utan att gripa efter någon sorts tro eller falsk förtröstan.

Han går och går på stadens gator
när lyktor sprider ljus i skymningen
och buskarna i parken sprider mörker
och frånvaron av mening sprider natt.
Han går på gator som är fredligt
förbundna med varann som mänskor borde
vara och söker sig i stadens tomhet
en frände till hans egen tomhet.

Det är åldrandets poesi som Hjertén praktiserar. Han kan skriva om könsdriften som avtar och kroppens krämpor som aldrig avtar. Ibland hörs en Jobliknande protest mot att ha fötts in i denna eländiga värld: "Vår Gud är oss en / väldig smärta!" Kan man tänka sig en mer ironisk parafrasering av en av våra mest kända psalmer.
Det bästa med Hanserik Hjerténs dikter är deras illusionslöshet, en illusionslöshet som är upplevd och genomlevd och som därför utgör en styrka. Det sämsta med hans dikter är det konventionella och opersonliga språkbruket vilket bland annat märks i det faktum att han gömmer sig bakom det neutrala pronomenet "han". Poesi är den personliga röstens medium, det är en vän som säger jag och inte han!

Hjerténs mörka molltonsdikt

Hanserik Hjerténs nya dikter präglas av en obarmhärtig uppriktighet som bränner bort alla illusioner, fastslår Bo Gustavsson.