Hjärtat bultar för Palestina

Sommaren 2007 åkte Johanna Wallin från Uppsala till Västbanken för att delta i ett solidaritetsprojekt med palestinier som lever under ockupation. Hon tillbringar tre månader i staden Tulkarem och arbetar bland annat med att övervaka israeliska vägspärrar. Men när det är dags att återvända till Sverige känner hon att hon inte är färdig med Palestina. Hon reser snart tillbaka och bosätter sig på Västbanken, där hon på nära håll följer hur konflikten påverkar vardagen för miljoner palestinier. Hon skildrade sina upplevelser i resebrev och artiklar, och dessa har hon nu samlat i boken Jag går aldrig ensam mer.

Johanna Wallin väver också in sin personliga historia i boken. När hon är fem år gammal lämnar hennes pappa en lapp på köksbordet där han förklarar att han egentligen är en annan än den han utgett sig för att vara och att han nu lämnar dem. En av de få saker hon vet om sin pappa är han är judisk och tillbringat tid i Israel. På lediga stunder försöker hon därför leta efter honom i Eilat och Tel Aviv, och om detta berättar hon kortfattat i boken.

Detta är naturligtvis en stark historia, nästan för stark för att vara en bihandling. Det är inte utan att man känner att det kanske var boken om sin pappa hon egentligen borde ha skrivit? Det är också i dessa barndomsminnen som språket höjer sig över den vanliga reportageboksprosan och Johanna Wallin visar att hon verkligen kan skriva.
Men hennes beskrivning av livet på Västbanken är också läsvärd, även om vi redan har hört det mesta om Muren och vägspärrarna. Men det är förstås inte Johanna Wallins fel, och berättelserna tål att upprepas så länge detta är vardagen på ockuperat område. Hennes iakttagelser är skarpa och hon har förmågan att komma nära inpå de människor hon beskriver. Hon ger också sig själv stort utrymme i boken, och beskriver ärligt och rättframt sina ambivalenta känslor inför det traditionsbundna palestinska samhället. Det är framför allt kvinnans underordning hon har svårt att acceptera. Men i likhet med många aktivister som brinner för palestiniernas sak har hon svårt att kritisera dem och skyller även de patriarkala strukturerna i det muslimska samhället på Israels ockupation.

På samma sätt kan man störa sig på den naiva tonen som smyger sig in i resonemanget när hon analyserar konfliktens orsaker och verkningar. Johanna Wallin har funnit sin sanning, och den håller hon fast vid. Men hon gör å andra sidan inget försök att låtsas som om hennes skildring är objektiv, och som läsare accepterar man det. Detta är konflikten så som den ter sig från en ung Palestinaaktivists perspektiv. Men framför allt är detta, som Johanna Wallin skriver i efterordet, en kärleksförklaring till Palestina och hennes vänner där.
Jag går aldrig ensam mer är en öppenhjärtig och personlig reportagebok som får sin styrka från det raka och opretentiösa tonfallet och den engagerade berättarrösten. Det är en bok med mycket hjärta, som det är lätt att tycka om.

Hjärtat bultar för Palestina

Johanna Wallin har skrivit en personlig reportagebok om Palestina. Catrin Ormestad lär sig inget nytt, men gillar den engagerade berättarrösten.