I efterhand framstår den närmast som komisk. Vår upptagenhet av de sociala mediernas roll under de första månaderna av de arabiska uppropen 2010. Det var ett ständigt tjat om tweets som flög rätt igenom pansarvagnar och hur demonstrationer började som events på Facebook. Emellanåt kunde man rentav få för sig att det var Mark Zuckerberg som störtat Ben Ali och Hosni Mubarak.
Givetvis var det en stor överskattning av de sociala mediernas roll. Och en stor underskattning av folkrörelserna och fackföreningarna. Ständigt talades det om den välutbildade ”internetgenerationen” som krävde frihet medan det var knäpptyst om de massiva demonstrationerna för höjda minimilöner, bättre arbetsvillkor och fungerande välfärd. Vem kände till exempel till den strejk bland egyptiska hamnarbetare som lamslog Mubarak? Att de arabiska upproren startade berodde säkerligen minst lika mycket på dem som på Mark Zuckerbergs förmåga att programmera hemsidor. Och vem kände till de omfattande strejkerna i Egypten? Att 30 000 textilarbetare ockuperade sina fabriker 2008 i protest mot de ökade klassklyftorna. Denna blindhet var den sorgliga baksidan av vår fokus på sociala mediers roll i upproren.
Ändå framstår denna fokus som harmlös och aningen komisk i efterhand. Idag är bilden av de arabiska upproren totalt annorlunda. Bara i Sverige har böckerna om de olika ländernas förutsättningar singlat ner. Som blad från jasminblommor. Tusentals reportage har gjorts om allt från kvinnoorganisationer till vänsterradikala fotbollsklackar. Idag vet vi allt om såväl moderata islamister som stöder demokrati som radikala islamister som hotar demokratin. Kunskapsläget är helt enkelt totalt annorlunda.
I den nyutkomna boken Den arabiska våren. Folkets uppror i Mellanöstern och Nordafrika finns ett fint försökt att sammanfatta det komplicerade läget i regionen. Den är skriven av Mohammed Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet. Han har tidigare skrivit ett par kompetenta - men i ärlighetens namn rätt sövande böcker om politisk islam. Den här boken är dock annorlunda. Den är riktad mot en bred allmänhet och fungerar som en illustration av det nya kunskapsläget. Fazlhashemi räknar helt enkelt med att vi ska hålla flera saker i huvudet samtidigt. För det är endast genom att förstå hur den sekulära Facebook-generationen samverkade med den islamistiska rörelsen och de traditionella vänstergrupperingarna som vi kan begripa de arabiska upproren till fullo, menar Fazlhashemi.
Särskilt fäster jag mig vid hans mera vardagliga förklaringar till revolterna. Hur för låga minimilöner, diskriminering mot kvinnor och usla arbetsvillkor spelat en större roll än vad vi nog kan föreställa oss. Fazlhashemi driver bland annat tesen att hamnarbetarnas protester i Egypten var helt centrala för den arabiska vårens start eftersom landet importerar över hälften av sina spannmål. På så sätt länkas de arabiska upproren samman med Occupy Wallstreet och de europeiska protesterna mot nedskärningarna. Gör dem till en del av en större protest mot den nyliberala politik som förts av den nyligen avlidna Margaret Thatcher såväl som den nyligen avsatta Hosni Mubarak. Det gör också boken till en oumbärlig makropolitisk karta över en händelse minst lika viktig som Twitter som Facebook.