Hitlers nyttiga idoler

EN NY BOK. När nationalsocialisterna tog makten den 30 januari 1933 började en sällan skådad exodus av kulturskapare från Österrike och Tyskland. Listan över framstående författare, musiker, tonsättare, skådespelare, konstnärer m fl kan göras hur lång som helst. Här några få exempel: bröderna Heinrich och Thomas Mann, Alfred Döblin, Marlene Dietrich, regissörerna Max Reinhardt, Fritz Lang, Billy Wilder, tonsättarna Arnold Schönberg, Paul Hindemith, Kurt Weill, dirigenten Erich Kleiber och målaren Max Beckmann.

De kulturpersonligheter som trots allt stannade kvar förhöll sig olika till regimen. Några få gick i "inre" exil, dvs de tystnade eller skrev för skrivbordslådan. Hit hör bl a författaren Erich Kästner och kompositören Karl Amadeus Hartmann.

Andra var mer eller mindre anpassliga. Om en handfull av dessa berömdheter har Guido Knopp skrivit en läsvärd bok: Hitlers nützliche Idole (Bertelsmann Verlag ). På 333 sidor ges fylliga porträtt av skådespelarna Heinz Rühmann, Hans Albers, Heinrich George, entertainern Marika Rökk, fotografen och regissören Leni Riefenstahl samt tungviktsboxaren Max Schmeling.

Heinz Rühmann (1902-1994) var en pojkaktig, slagfärdig komiker som dock helst ville spela stora, dramatiska roller. Men publiken tog honom inte på allvar, han var för liten (1,65 m), för ungdomlig, för tafatt, något av en tysk Åke Söderblom. Rühmann var inbegreppet av "der kleine Mann", den enkle mannen på gatan, som många människor kunde identifiera sig med och som alltid klarar sig på ett eller annat sätt. I sina roller som skräddare, bokhållare, brevbärare, gymnasist, äkta man eller luffare är han än i dag en levande legend för den tyska publiken.

I politiskt avseende var Rühmann harmlös - även i de allierades ögon. Han föll dock undan för Goebbels, när denne krävde att han skulle skilja sig från sin judiska hustru Maria Bernheim. Civilkuraget fallerade - som hos många. Att spela teater var för honom viktigare än äktenskapet.
En av Rühmanns stora succéer var filmen Skolans skräck (1944), som i dag har kultstatus. Efter kriget kom han att spela viktiga roller som Kuppen i Köpenick och Soldaten Svejk.

Heinrich George (1893-1946) var utan tvekan en tiljornas gigant, som spelade huvudroller i pjäser av Goethe och Schiller, Brecht, Gorkij och Tolstoj, Shakespeare och Ibsen. Men han var också en av de ledande tyska skådespelarna som fraterniserade mest med nazitopparna.
George var dock aldrig partimedlem utan lär till och med ha hjälpt förföljda judiska kollegor. Ändå hade han lättare än någon annan kunnat emigrera och filma i Hollywood. Men han föll för nazisternas smicker och utmärkelser: Han utnämndes till "Staatsschauspieler" och blev chef för Schillertheater i Berlin. Den hade dock - trots allt - rykte om sig att vara "ideologifri" zon, där hitlerhälsningen sågs med ogillande.

George medverkade i mer än 75 filmer, däribland Fritz Langs mästerverk Metropolis (1926). Men tyvärr spelade han också en ledande roll i den perfida, antisemitiska filmen Jud Süss (1940), som lär ha setts av 20 miljoner tyskar, obligatorisk för SS-män, poliser och koncentrationslägervakter.
År 1940 förlänades George Vasaorden (!) för främjandet av kulturutbytet mellan Tyskland och Sverige Det hade han dock ingen glädje av, när kriget var över. Den 8 maj 1945 häktades han av den sovjetiska säkerhetstjänsten och sattes i "Specialläger 7", f.d. koncentrationslägret Sachsenhausen, där han dog 1946.

Ingen kvinna under 1900-talet har fyllt en konstnärlig bana liknande min, skulle Leni Riefenstahl ha kunnat säga, då hon fyllde 101 år (2003). Att hon under 30- och 40-talet blundade för fascismens ideologi och illgärningar - liksom t.ex. Knut Hamsun, Ezra Pound och Louis-Ferdinand Céline - minskar dock hennes storhet som människa. Men som dokumentärfilmare hade hon ingen överman. Hon utbildade sig först till dansare, men en knäskada tvingade henne att byta bana. Hon blev skådespelare och medverkade i flera så kallade "bergfilmer", bland annat Storm över Mont Blanc, där hon visade sig vara fullständigt orädd.
År 1932 debuterade Riefenstahl som regissör med det mystisk-romantiska dramat Det blå ljuset, som för många cineaster är hennes vackraste film.

Av filmentusiasten Hitler - som liksom sin kollega Stalin insåg filmens politiska betydelse - fick hon i uppdrag att dokumentera den s.k. Rikspartidagen i Nürnberg 1934. Det blev Viljans triumf, där hon använde 16 kamerateam och 100 medarbetare. Den anses än i dag vara den mest effektfulla propagandafilmen någonsin. Ordet "propaganda" ville hon dock aldrig höra talas om. För henne var filmerna "autonom konst".

För sina båda följande filmer om Berlinolympiaden (1936) fick hon internationellt erkännande. Det fick hon dock inte för filmen Tiefland (påbörjad 1940), där hon för lokalfärgens skull rekryterade 60 romer från interneringslägret Maxlan/Salzburg. Förintelsen sade sig Riefenstahl aldrig ha hört talas om I tre denazifieringsprocesser betecknades hon som "obelastad", i en som "medlöpare".
Hitlers cineastiska diva må ha varit genialisk, men hon insåg aldrig att konsten inte bara handlar om estetik utan även om moral.

Hitlers nyttiga idoler

Om några kulturpersoner som stannade kvar i Nazityskland har Guido Knopp skrivit en läsvärd bok, skriver Folke Freund.