Historieskildring på gräsrotsnivå

Historiens brytningstider har blivit något av ett huvudtema i Vibeke Olssons författarskap. Gärna gestaltar hon sitt ämne genom en mycket grundlig och utciselerad människoskildring. Det är människor av — som det brukar heta — kött och blod som träder fram på scenen i Olssons ofta brett upplagda romaner. För en längre eller kortare tid får läsaren lära känna dessa människor från en annan epok, deras tankar och känslor, deras drömmar och förhoppningar, kampen och tillkortakommandena i deras liv men också stunderna av gemenskap, kärlek och lycka.Inget koncept är så användbart som kriget för att synliggöra dessa mänskliga erfarenheter, tycks Vibeke Olsson mena. I den magnifika romanen Molnfri bombnatt (1995) är handlingen förlagd till andra världskriget. Genom det unga förälskade paret får läsaren lära känna våndan och oron i ett samhälle och en tid då alla vedertagna normer och förhållningssätt var satta ur spel. Inte minst förmår Vibeke Olsson ge gestalt åt den absurda kluvenhet som kärleken till en SS-soldat innebär för bokens kvinnliga huvudperson. Med kopplingar till vår egen tid och dess rasism och främlingsfientlighet blir Molnfri bombnatt inte bara en drabbande skildring inifrån det nazistiska samhället utan en lika angelägen berättelse om människans nattsidor i alla tider, också vår egen.Utan sådana explicita ramberättelser som i Molnfri bombnatt har Vibeke Olsson i sina många böcker från romartiden och kristendomens genombrott synliggjort ett skede som på många sätt är förbluffande likt vår egen samtid, och detta utan att begå våld på historien. För den som är intresserad av antikens liv och tankesätt är böckerna om Sabina en verklig guldgruva. Vibeke Olsson skriver historia på s k gräsrotsnivå. Det är den tidens människor och deras upplevelser och tänkesätt som intresserar henne. Likt figurerna i en antik fresk eller mosaik träder de fram, får liv och gestalt på boksidorna. Efter avslutad läsning tycker man sig känna dessa soldater och centurioner, värdshusägarna, bokhandlarna och deras hustrur, döttrar, slavinnor och även de kvinnor som erbjöd sina tjänster i de frekvent förekommande bordellerna.I Sabinaserien är det framför allt brytningen mellan en gammal tid och dess ideal och normer och den nya tingens ordning som inträder med kristianernas Gud. I Vibeke Olssons romaner synliggörs detta avgörande skede i västerländsk kultur på ett sätt som kanske ingen annanstans i svensk litteratur.I den närmare 500 sidor tjocka volym som Vibeke Olsson ger ut i vår med den lite tungfotade titeln Skymningens nådatid är detta senare tema dock endast marginellt, även om det i romanens slutskede tilldelas en nyckelroll för själva intrigen liksom för bokens grundläggande moralisk-etiska diskussion.I Skymningens nådatid är det ­Gnaeus Ulpius Saio, lägerprefekt i tjugoandra legionen år 178 e Kr, Marcus Aurelius tid, och hans familj som läsaren får lära känna. På värdshuset mötte den unge Saio denfrigivna slavinnan Priscilla och med henne kärleken. Priscilla blir hans hustru och mor till hans fyra barn, tre pojkar och en flicka. Berättartekniskt har Vibeke Olsson den här gången valt ett tillbakablickande perspektiv Det är Saio som för ordet och som minns sitt liv tillsammans med Priscilla, men också sina många år på slagfältet, långt från hem, hustru och barn. I romanens upptakt har Priscilla valt att avsluta sitt liv för egen hand, och Saio tvingas se tillbaka för att försöka förstå och försonasig med sitt öde. Det sker med minnets egen logik, där stort utrymme ges åt krigsskildringarna. Vibeke Olsson sparar inte på effekterna i skildringen av denna männens blodiga verksamhet som inbegriper både regelrätta strider, mord på oskyldiga kvinnor och barn, plundringar och våldtäkter. Men också kvinnornas vardag och väntan när män och söner befinner sig långt borta i läger och på slagfält gestaltas med detaljrikedom och insikt. Krigets effekter på människorna levandegörs.Vad händer med människor som utsätts för kriget? Med dem som tvingas vänja sig vid dödande och död, med dem som måste leva med oron och ångesten som sängkamrater? Sådana frågor diskuteras genom skildringen av Saios alltmer komplicerade bild av sitt liv. Samtidigt blir berättelsen i sig alltmer komplex och mångordig, och kanske hade boken vunnit på en viss åtstramning och förtätning. Men detta är randanmärkningar mot en roman som i allt väsentligt lever ikraft av sina gestalter, det breda perspektivet, den djuplodande moraliska diskussionen och inte minst Vibeke Olssons lediga språk.För människorna i det andra århundradet efter Kristus såg vardagen givetvis helt annorlunda ut än den gör i dag. Men frågor och heder, mod, trohet, svek, kärlek och ansvar hade lika stort utrymme i derasliv som i våra. Det är detta Vibeke Olsson med sådan lyhörd kunskap ger en levande gestaltning.