Historier från Bergen

Staden Bergen spelar en viktig roll i två för övrigt rätt olika nyutkomna romaner, den ena av 35-årige dansken Morten Ramsland, den andra av den en generation äldre italienskan Marta Morazzoni. Hos Ramsland bildar staden utgångspunkt för en bred och slingrig släktkrönika med mycket varierande stilar och tonfall, hos Morazzoni utgör den fonden för ett kortare och stramare melankoliskt familjedrama mellan bara tre personer.Ramslands farmor kom visserligen från Norge, och åtskilligt i hans breda, färgrika släktkrönika från 1930-talet till i dag skulle nog kunna bygga på vad han hört om den egna familjen, men i så fall har han lagt till och bättrat på till oigenkännlighet. Så extremt originella figurer på varenda gren av släktträdet tror jag inte han har haft, och själva poängen med historien är inte att den skulle vara i detalj trovärdig utan snarare att den roar, fängslar och då och då hugger tag i hjärtat.I början kan persongalleriet och den inte helt konsekventa presentationen av dem verka lite förvirrande. Berättaren Asger och hans farfar Askild är nog de båda huvudpolerna, båda konstnärligt begåvade och något benägna att låta fantasin förgylla den bitvis karga men i varje fall omväxlande verkligheten. När man väl vant sig vid kasten mellan nu och då, norska kuststäder på 40-,50- och 60-talet och de danska Ålborg och Odense lite längre fram, så kan man njuta av en spontant och drastiskt berättad historia med allt mellan flykt ur koncentrationsläger, spritsmuggling, krabbfiske, syskongnabb, nedgrävda skatter, konkurs, svartsjuka, pubertetsproblem, Himalajaklättring, slagsmål mellan borgar- och slumpojkar i Bergens ruffigare kvarter o s v. Allt serveras med starkt humoristisk kryddning, som omärkligt glider över i allvarlig samhällskritik när Asger eller framför allt hans far "Fladderöra" utsätts för infernalisk mobbning, av både jämnåriga och en sadistisk lärare. Hundhuvud har blivit en slösande rik skröna, som kanske inte slår knockout omedelbart men tar sig mer och mer och skickligt förenar de komiska och de tragiska inslagen i väven. Farfar Askild är visserligen rätt alkoholiserad men ändå märkligt obruten efter flerfaldiga avskedanden från sina varvsingenjörsjobb; farmor Björk drömmer visserligen om den läkare hon aldrig fick men knäcks inte av flytten från stad till stad och från Norge till Danmark, och mellan- och barnbarnsgenerationens sinsemellan olika och ofta kivande syskon ser ut att överleva de också, trots allt. Utom en, den utvecklingsstörda Anne Katrine, som är en av de tragiska och vemodiga accenterna i denna berättelse om slumpens spel med en färgstark och intensiv samling individer. Med all sin konkreta detaljrikedom och sitt frodiga språk höjer sig Hundhuvud gång på gång till sagans eller moralitetens plan: det kan t ex skymta i de landsflyktigas minnen från Bergen: "Å underbara stad i fjärran, å, fantastiska stad helt nära", som någon sjunger. Morten Ramsland är en riktig berättarbegåvning som väl förtjänar att ha slagit rekord med över hundratusen sålda exemplar av sitt Hundhuvud.Marta Morazzoni, som hör till Italiens mest lovordade och pålitliga författare, berättar sin historia på ett helt annat sätt: torrt och sakligt och med en målmedvetet och stegvis avslöjande disposition, som påminner om t ex Heinrich Böll. Själva konflikten mellan en dominerande mor och en fogligt färglös son skulle kunnat utspelas var som helst i världen, men den psykologiska realismen förutsätter en åtminstone antydd yttre miljö, i det här fallet en burgen liten "familjeidyll" i en svartmålad villa (också korrekt lokalfärg) i utkanten av Bergen. Men en hel del annat verkar författarinnan helt enkelt inte ha tagit reda på eller också avsiktligt förändrat, oklart av vilka skäl. Hon har byggt en aldrig påtänkt och förmodligen praktiskt taget ogenomförbar järnväg från Bergen till Stavanger, som sonen åker med, och hon låter fjällen utanför den senare staden vara högre än utanför den förra. Dessutom talar hon om skogar av tall och kastanjer längs Bergenbanan, vilket vore en botanisk knallsensation. För handlingen är detta givetvis bagateller men för fiktionens trovärdighet är de trots allt lite störande. Däremot låter Morazzoni helt korrekt regnet falla nästan hela tiden som den 47-årige ungkarlen Haakon är hemma på den årliga semestern hos sin mor.Upptakten tll denna renskalade och klassiska kortroman är också utomordentlig, liksom det saktmodigt avklingande slutet. Däremellan har Haakon drabbats av en överraskande och gammaldags förälskelse i moderns trädgårdshjälpreda, som på något undermedvetet plan hejdas av modern. Modern är en bister studie i kvinnlig egocentricitet: hon beskrivs å ena sidan som "taktfull av naturen", å andra sidan "föga ömsint". Hon vill knyta både sonen och flickan till sig själv på sina egna villkor och lyckas med det. Själv gillar hon grått och svart som inte är så vulgärt, och så förstås trädgårdspyssel som här kan anas vara en symbol för den rigida personlighetens starka behov att tukta och kontrollera både sig själv och omgivningen.Här finns en hel del tydligt antydande symboler: flickan heter Felice (lycklig på italienska), den döde fadern var fjällvandrare, lite burdusare och tystare än modern och höll på sin tid fast sonen vid randen av hisnande stup, ett minne som ger relief åt hans försiktigt inrutade kontorstillvaroMorazzoni är en av flera medkännande, enkelt och redigt berättande italienska författarinnor ­— Simona Vinci är en annan, något yngre och mer uttalat kristen - som är väl värda en bred internationell publik. I moderns hus är alltså trots geografiska tabbar en fin liten studie i återhållsamma intima relationer.