Genren historiska romaner har tillhört storsäljarna länge både i Sverige och internationellt. Här hemma har de på senare tid hamnat mer i skuggan av deckarexplosionen, men det kommer då och då något nytt.
Roligt både med att en kvinna ger sig in i genren och att den utspelas på ”hemmaplan”. Catharina Ingelman Sundberg har valt den spännande tiden när kristendomen segrar över asatron på 1000-talet. Hon placerar sin huvudperson Åsa i trakterna runt Uppsala och det historiskt omdiskuterade ”templet” i Gamla Uppsala.
Det är en högst dramatisk tid med mycken blodspillan och förändringar för människorna. Inte minst fick kvinnorna en hel del försämringar i takt med att kristendomen infördes. Nu kom hon att bli sin mans egendom på ett helt annat sätt än den friare ”hednakvinnan”. Källmaterialet för perioden är förstås klent och det innebär att författaren kan dikta ganska fritt. Catharina Ingelman Sundberg levandegör perioden fint och tar till vara allt det tumultartade. Hon lägger in historiska personer när de är något så när belagda.
Hon väjer inte heller – i likhet med sina manliga kolleger – för blodiga och otäcka detaljer i närbild. Det är också mycket sex; sinnligt och kärleksfullt likaväl som grova våldtäkter.
Sammantaget har hon skrivit en bok som är både spännande, klargörande och underhållande. Det är bara att hoppas på fler.
Historieprofessorn Dick Harrison lanserade sin huvudperson Ulvbjörn (ska det vara rovdjursnamn så ska det) Vamodsson i boken Ofärd för ett par år sedan. Nu finns fortsättningen Niding.
Redan i debuten ställde denne Ulvbjörn mer eller mindre oförskyllt till det och blev förklarad niding efter att ha dräpt sin hustrus förmente älskare.
I nya romanen tvingas han därför ut i världen, främst för att rentvå sitt namn men också för att hitta en bortförd hövdingadotter. Färden bär till Erin, den gröna ön långt bortom havet. Där härjar en skara rövare som plundrar, våldtar och bränner med samma goda energi. Ulvbjörn och hans kamrater tar upp kampen ...
Harrison har förnämligt nog mutat in en tid och plats som det är ganska litet känt om, 600-talet i norra Europa. Det lämnar också fältet öppet för fantasin, vilket han utnyttjar till fullo. Faktiskt så mycket att det känns som om han hellre skulle ha skrivit en fantasyroman. Historien liknar i det mesta en sådan, minus magin. Som historisk roman tappar den fokus på det viset. Ulvbjörn blir också en sådan superhjälte att det nästan blir parodiskt. Harrison är heller ingen stilistisk mästare i det här formatet. Klichéerna staplas lika högt som likhögarna efter dessa förtida vikingafärder.
Blodet skvätter och rinner friskt i Bernard Cornwells romaner också. Hans skildringar av dödande och lemlästning är så nära våldsporr man kan komma. Det stör i hans berättelser om stormannen Uthred, jarl av Bebbanburg, som också han är alltför mycket av superhjälte, lika smart som vapenskicklig. Svärdssång är fjärde boken om Uthred och utspelas liksom de tidigare i ett England sönderslaget i maktstriderna mellan vikingar, saxare och britter runt 885. Bernard Cornwell är annars en hygglig berättare som vet hur man tar ut det mesta av historien och gör en spännande berättelse. Kvinnosynen kan han liksom övriga manliga författare i genren behöva fundera lite mer på bara.
Simon Scarrow närmar sig Conn Igguldens nivåer. Hans serie Silverörnen, som handlar om de två legionärerna Macro och Cato i romerska armén år 43, är välgjorda och tillräckligt historiskt ackurata samtidigt som de har sammansatta och psykologiskt trovärdiga huvudpersoner. Första boken på svenska i serien kom ut längre tillbaka och heter Centurion, och utspelas längre fram i tiden.
Också i Erövringen och Jakten, andra och tredje romanen som är utgiven i Sverige, är skådeplatsen Storbritannien. Romarna fortsätter sin skoningslösa erövring av ön med hjälp av sin stridsvana armé och diverse mer eller mindre svekfulla trick. Det är spännande, välskrivet och ger mersmak. På engelska finns glädjande nog fler som väntar på översättning.