Det är alltid en otacksam uppgift att följa upp en succé. I Sofi Oksanens fall en megasuccé. Det är mycket möjligt att jag, om jag inte hade läst det mästerliga genombrottet Utrensning, hade tyckt att När duvorna försvann, som uppföljaren heter, var en ovanligt begåvad roman av en ung nordisk talang. Men i Oksanens fall är det omöjligt att bortse från det prisregn som sköljt över författaren (nu senast tilldelades hon Svenska Akademiens nordiska pris) samt det enorma kommersiella och mediala genomslag hon fått de senaste åren. Därför är det mest av allt besvikelse jag känner när jag slår igen den nya boken. Och det beror inte bara på alltför högt ställda förväntningar. När duvorna försvann är en roman med flera litterära brister.
Men låt oss ta det från början, och lyfta fram det som Oksanen faktiskt gör fantastiskt bra. När duvorna försvann är tredje delen, där Stalins kossor och redan nämnda Utrensning utgör de två första delarna, i en tänkt kvartett om Estlands historia. Precis som i Utrensning skildrar Oksanen här ett Estland under ockupation, först under Sovjet, sedan Nazityskland och till sist Sovjet igen. I berättelsens centrum står den kroniska medlöparen Edgar Parts, som när tyskarna tar över lierar sig med nazisterna för att sedan, när Estland återigen hamnar under sovjetiskt styre, ägna sig åt att skriva propagandistiska skildringar om den ”hitleristiska” regimens vedervärdigheter, den han alltså själv var en del av.
I Edgar Parts har Oksanen skapat en oavlåtligt fascinerande, fullkomligt skrupelfri och djupt skrämmande karaktär. Han sviker på det mest hänsynslösa sätt romanens två andra huvudkaraktärer, kusinen Roland och hustrun Juudit. Den senare lever han med i ett slags skenäktenskap, mest för att dölja sin egen homosexualitet. Hela hans liv är en lögn. Identitetslösheten är hans identitet. Parts identitets- och lojalitetsbyten blir en bild av hur det totalitära systemet urholkar människan, hur övervakningssamhället och den ständiga rädslan avhumaniserar människan och gör henne substanslös. Tillslut är det bara överlevnadsinstinkten som finns kvar.
Allt detta är Oksanen oerhört skicklig på att fånga. Hon skildrar, på en fysisk prosa, hur rädslan sätter sig i kroppen. Problemet med När duvorna försvann ligger i stället i dramaturgin. Precis som i Utrensning rör sig Oksanen, på ett dramaturgiskt raffinerat sätt, fram och tillbaka mellan olika tidsplan och perspektiv. Här blir dock konstruktionen för genomskinlig, ibland onödigt komplicerad. Oksanen hade vunnit på att koncentrera, skala av och renodla sin intrig. Och När duvorna försvann uppnår aldrig samma intensiva spänning och fysiska kraft som Utrensning lyckades uppbåda.
Ändå är det, trots invändningarna, svårt att inte sympatisera med Oksanens ytterst ambitiösa litterära projekt, där hon på ett ovanligt påtagligt sätt gör historien levande.