Historia - en föränderlig vetenskap

Är historia ett fult ord? Ibland har det verkat så. Under universitetsreformernas 1970-tal skulle det helst utmönstras. Det fick inte heta konsthistoria utan konstvetenskap, inte litteraturhistoria utan litteraturvetenskap. Det konkreta klassisk fornkunskap och antikens historia blev det platta antikens kultur och samhällsliv. Nu är det inte så längre; det skrivs mycken historia och tidskrifterna i ämnet har stor läsekrets. Denna intressanta förändring borde diskuteras.

I en ny bok, rejält och kunnigt redigerad av Ragnar Björk och Alf W Johansson, får vi kunskap om ett antal avlidna svenska historiker, från medeltida rimkrönikörer till Ingrid Hammarström, död 2005. Medverkande är drygt fyrtio lärda män och kvinnor. Även om enstaka avsnitt kan vara hårdtuggade är det en nyttig antologi, som rekommenderas.

Omslaget pryds av Geijer i sin skepnad av staty framför vårt universitetshus, invigt 1887. Onekligen hade han redan i livstiden fått en status som få svenska historiker uppnått. Men senare gick det upp och ner för ämnet i Uppsala. Harald Hjärne var ett stort namn kring förra sekelskiftet. Sedan blev Nils Edén professor, förvisso duglig som sådan. Men sin tid ägnade han mest åt liberal rikspolitik, främst som statsminister. Georg Wittrock och Erland Hjärne led båda av psykisk ohälsa och hävdade inte ämnet med kraft. Först på 1950-talet kom uppgången, då Sven A Nilsson och Sten Carlsson blev professorer. Trots att de var olika forskarpersonligheter skapade de gemensamt, som också skrivs i boken, arbetsro och utvecklingsmöjligheter för forskare och studenter.

Jag vill kort dröja vid två historikeröden. Axel Strindberg hade en grundexamen i litteraturhistoria och skrev 1937 Bondenöd och stormaktsdröm. Insikten om att 1600-talets svenska expansion byggde på utnyttjandet av folket till bristningsgränsen var riktig. Seriösa forskare har gått vidare på den linjen. Men författaren var så besjälad av idén att han gjorde mängder av grova sakfel. Nils Ahnlund sågade honom totalt och någon framtid inom yrket hade Strindberg inte.
@3b Text ojämn ui:Folke Dovring (född 1916) studerade i Lund, främst för Sture Bolin. Hans intresse var den medeltida agrarhistorien, där man sysslade med de svårtolkade begrepp som avsåg jordmåtten. Han gick sin egen väg vid analysen av räntor och skatter och använde ett "underifrånperspektiv". Det hämmade sig och när han sökte professur i Uppsala inkompetensförklarades han av två sakkunniga. Men då universitetsväsendet i USA i slutet av 50-talet (efter Sputnik) genomgick en uppryckning, kallades han som "den bäste" till en prestigefylld professur vid University of Illinois.

Uppsalaprofessorn Hugo Valentin talade om "den fjättrade Clio". Han menade att en historikers resultat är präglade av tiden och omgivningen och inte i all evighet giltiga. Det är klokt att inse detta, när vi nu läser om den fascinerande historievetenskapen.

Historia - en föränderlig vetenskap

Intresset för historia är stort just nu, men så har det inte alltid sett ut. Torgny Nevéus har läst en intressant antologi om toppar och dalar i historians historia.