Hirdman gör upp med genusordningen

En manlig bekant bad mig för några år sedan att läsa och kommentera en novell som handlar om hur August Strindberg sitter i Paris och längtar efter svensk mat. Jag ifrågasatte att det går att längta efter svensk mat i Frankrike, men det var uppenbarligen inte den kommentar min manlige bekant ville ha. Irriterad över att jag inte svarade som han tänkt sig, sa han nämligen: "Varför ser du det så? Varför ser du det inte som jag ser det? Varför ser du det inte som det är"?

Om mannen som självklar norm för allt mänskligt liv och kvinnan som anomali, som "den andra" skriver kvinnoforskaren, professorn i historia Yvonne Hirdman i sin nya bok. Hon är kanske mest bekant för en större publik för att ha lanserat begreppet genussystem (1988). Med det avser hon en ordningsstruktur av kön, en ordning som utgör basen för andra sociala, ekonomiska och politiska ordningar i samhället. Systemet bygger, enkelt sett, på två logiker: isärhållande av kvinnligt och manligt samt mannen som hierarkiskt överställd kvinnan. Hennes teori har fått stort genomslag inom den genusrelaterade forskningen.

I sin senaste bok har hon nu samlat egna, en del tidigare publicerade, men alla omarbetade, studier av genus och feminism under den klatschiga rubriken Gösta och genusordningen. Här finns naturligtvis - som appendix - den numera klassiska artikel ur Kvinnovetenskapig tidskrift nr 3 1988, där hon publicerade sin teori om genussystemet. Men här finns mycket mer, bl a utdrag ur boken Påminnelser, där Hirdman skrev om underordning utifrån en insamling av kvinnominnen hon gjorde i samarbete med Nordiska museets arkiv 1991.

Där berättar 150 svenska kvinnor födda under 1900-talets första fyra årtionden om sina liv. Det är starka berättelser om hur kvinnor tystats och hållits tillbaka och därmed på olika sätt underordnats männen. Det är berättelser om mäns och bröders privilegier, om manligt våld mot kvinnor och om tillskriven skam över den kvinnliga kroppen (t.ex. hur menstruationen omges med tystnad och därmed stigmatiseras).
Men det är också berättelser från kvinnor, som normalt sett inte skulle ha kommit till tals eftersom de tillhör kategorin "vanliga" människor. Det är nämligen styrkan i materialet, dvs att det inte är privilegierade kvinnor som talar utan alldeles vanliga människor som med sina berättelser skapat feministiska dokument och med sina utsagor visar att det inte bara är etablerade feminister som är medvetna om genussystemets betydelse eller som kan artikulera det.

Hirdman uppmärksammar också ett annat intressant problem, nämligen hur den manliga blicken betraktar kvinnor som inte beter sig som förväntat. Historien är full av "onaturliga" kvinnor och dessa har fått hårda omdömen om sig som maktgalna, iskalla, förödande. Hon nämner Kleopatra, Livia, Marie Antoinette och Katarina den stora som exempel. Beskrivningarna av dem handlar om måttlöshet, vrede, ondska och liderlighet, kort sagt "onatur".
Exemplen kan dock mångfaldigas. I det folkliga berättandet är t ex kvinnliga godsägare alltid mycket grymmare än sina manliga motsvarigheter. De utsätter sina undersåtar för utstuderat våld och de nöjer sig inte med att samla måttlig makt och måttliga förmögenheter. De är i stället måttlösa bortom allt förnuft. Det handlar i alla dessa fall om kvinnor som hamnat på fel plats, platser där maktutövning pågår. Budskapet i berättelserna och omdömena är enkelt: kvinnor kan/skall inte hantera makt. Det är i stället män som skall göra det. När kvinnor hamnar fel blir konsekvenserna förödande för alla parter. På det sättet legitimeras genusordningen i samhället.

Genusforskningen har under senare år utökats med ett så kallat queer-perspektiv. Queer handlar om ett kritiskt förhållningssätt till det normala, t ex ett ifrågasättande av heteronormativiteten som sexuell norm. Oueer uppmanar oss att upphäva tankarna om normalt och onormalt, att sluta tänka i termer av hetero- och homosexualitet. I stället bör vi inse att heteronormativiteten kan förstås historiskt och kulturellt, att den inte är gudagiven, självklar och naturlig och att den är grunden för vårt tänkande i kvinnligt och manligt som åtskilda kategorier. Queer ställer således invanda tänkesätt på huvudet på ett helt annat sätt än andra genusteorier. Av det skälet har den ofta upplevts som starkt provocerande. Så uppfattar också Hirdman det i en intressant diskussion i sin bok, där hon vrider och vänder på queerteoretikernas argumentation.

Gösta då, vem är han? Ja, han är just mannen som norm, den som i bokens inledning ställer sig frågan: "Vad har vi för nytta av kvinnor? Kan dom tillföra oss något"? och som sedan hänskjuter frågan "till nästa gång". Genom sina ord skapar han, i enlighet med den manliga normens logik en ojämlik maktordning och en skillnad där ingen skillnad finns. Och liksom min inledningsvis nämnde manlige bekant - som också är en Gösta - permanentar han därmed rådande genusordning. Man undrar hur han ställer sig till queer?

Hirdman gör upp med genusordningen

I sin senaste bok har Yvonne Hirdman samlat egna studier om genus och feminism under den klatschiga titeln Gösta och genusordningen, skriver Agneta Lilja.