Hippien och fundamentalisten i ett

Dagens amerikanska politik, ekonomi och kultur skapades i mötet mellan hippien och fundamentalisten. Det hävdar den liberale juristen och debattören Brink Lindsey i The Age of abudance, en av de mer tankeväckande böckerna som utkommit före det stundande presidentvalet. Boken bygger sina överraskande slutsatser med fakta, stil och elegans och kommer lägligt då många antaganden vi har om USA inte verkar spegla de oväntade valresultaten.

Centralt i Lindseys resonemang är att materiellt överflöd omformar samhället och kulturen till att rymma mer komplexa frågor och ger fler handlingsmöjligheter. USA uppnådde efter andra världskriget materiellt överflöd för breda lager av samhället. Lindsey illustrerar det med den berömda "köksdebatten" mellan Krusjtjev och Nixon, där USA visade upp hur den typiska medelklassfamiljen levde i ett aldrig tidigare skådat välstånd. USA hade bättre än Sovjet besvarat industrialismens fråga, om hur man skulle kunna producera tillräckligt mycket för att täcka de grundläggande behoven.

Överflödet bäddade för drastiska samhällsförändringar. Man hade sett höjningar av levnadsstandarden tidigare, men innan tidigare var många rädda att förbättringarna kunde försvinna. Då accepterades rassegregation, att kvinnor hölls kvar i hemmet och miljöförstöring. När välståndet togs för givet, förändrades allt, och förortens medelklassidyll innehöll fröet. Människor bröts ut från de begränsade kretsar de tidigare levt i och exponerades för nya möjligheter genom högre studier och media. Statuskonsumtionen pekade på värden bortom ren funktion.

När överflödet spreds började de som tidigare varit uteslutna att se chanser. När jordbruket i södern mekaniserades flyttade många svarta till nordstaternas industristäder. Hemmets mekanisering öppnade för kvinnorna att bryta sig ur plikten att stanna vid hem och barn. Preventivmedlen och att könen uppblandades på skolor och arbetsplatser svepte bort den viktorianska sexualmoralen. I städernas mångfald kunde alternativa livsstilar se att de inte var unika. Välfärd tillät miljörörelsen att växa i styrka.

Hippiekulturen blommade upp med "The Summer of Love" 1967. Den gjorde uppror mot alla former av hierarki och ifrågasatte vad överflödet skulle användas till. Nu fanns möjligheten att "göra sin grej", istället för att bara leva för att arbeta. Nästan en miljon människor provade på att leva i kollektiv. "Vattumannens tidsålder" kraschade i anarki, men dess påverkan i form av frigörelse från tradition och utlopp för romantiska excesser skakade samhället i grunden. Framgångarna för de olika grenarna av motkulturen var kopplade till att de skyndade på samhällsprocesser som möjliggjordes av välståndets spridning. Abstrakta krav utan hänsyn till det praktiska, brände ut rörelserna.
Intressant nog hade den fundamentalistiska motreaktionen gemensamma drag med motkulturen. De nya evangelisterna betonade frälsning och belöning, snarare än synd och hot om pina i livet efter detta, och påminde i sina metoder och organisering om medborgarrättsrörelsen och studentvänstern. I kombination med nyliberala ekonomers kritik av statens styrning av ekonomin kom en kraftfull motreaktion i president Ronald Reagans ekonomiska liberalism och sociala konservatism. Motreaktionen innebar ett steg tillbaka för USA:s intellektuella liv - men försvarade samtidigt arbetsetik, familjevärderingar och personligt ansvarstagande. Landet hade dock förändrats alltför mycket. Det var helt enkelt inte möjligt att gå tillbaka till 50-talets enkelhet, utan att riva upp mycket som även de konservativa fann bra.

Samtidigt skedde ett djupare kulturskifte än både liberaler och konservativa kunde ana. Ett nytt samhälle föddes i mötet mellan hippiens kreativitet och upprorsanda och fundamentalistens arbetsetik. En ny typ av företag kom att dominera, som i Silicon Valley där idéer och humankapital stod i förgrunden. Den fria marknaden kunde vara både vara visionär och praktisk. Nya subkulturer, konstriktningar, hobbies och livsstilar dök upp och spreds. Då började vår tids återkommande beklaganden att alternativkultur alltid urlakas, men Lindsey påpekar att just denna tillgänglighet gjort nya riktningar mer livskraftiga, då fler kunde tillgodogöra sig dem. Före 60-talet var USA:s demokrati en sluten tillställning styrd av partibossar. Valrörelserna var korta och väljarna röstade främst efter sin tradition, etnicitet och religion. Aktivister från både höger och vänster kom in i politiken och satte idéer i centrum. Genom ett mer aktivt deltagande av både det civila samhället och näringslivet, blev det viktigare att synas i samhället än inom partihierarkierna. De politiker som hade ambition och talang kunde lyckas på egen hand.

Dagens USA uppstod då hippien och fundamentalisten smälte ihop. Det blev öppet och anpassningsbart under parollen "gör din grej, men under ansvar". När även antietablissemanget blivit etablerat så infann sig en hälsosam distans från både krass materialism och romantisk aktivism. Överflödets tid blev inte en stillsam utopi utan en tid av improvisation, förvirring, konflikt och äventyr. Därför spår Lindsey att den kandidat blir vinnare som kan introducera nya frågor som inte landar i kulturkampens alltmer tomma skyttegravar, samtidigt som de väcker engagemang hos det stora flertalet som ser politiken som endast ett intresse bland många andra i överflödets tidsålder.

Hippien och fundamentalisten i ett

Juristen och debattören Brink Lindsey spår att den kandidat som kommer att vinna det amerikanska valet är den som kan introducera nya frågor och väcka engagemang hos alla de som ser politiken som ett intresse bland andra, skriver Waldemar Ingdahl.