Hildur Ottelin och Rickombergas egnahem

När min dotter Åsa var liten besökte vi ibland barnavårdscentralen på Hildur Ottelinsgatan i Uppsala. Jag undrade då ofta över vem kvinnan var som givit namn åt gatan. Nu har jag, sent omsider, fått ett uttömmande svar på min fråga. Pedagogen Kerstin E Wallin har nämligen just utkommit med en liten behändig bok om Hildur Ottelins liv och arbete. Boken är resultatet av en idog forskargärning som författaren ägnat de senaste åren åt.Examen vid GCIHildur Ottelin föddes i Finland 1866 som dotter till häradshövdingen och borgmästaren Ferdinand Alfred Ottelin i Gamla Karleby. Föräldrarna dog båda tidigt och Hildur och hennes lillebror Odal fick därför år 1877 flytta till sin moster Gustafa Charlotta Gellerstedt i Piteå. Eftersom barnen var förmögna utsågs en förmyndare till dem. Det blev gränsfiskalen och rådmannen Karl Nyman i Torneå. Hans uppdrag var att bevaka barnens intressen.Wallin har inte kunnat belägga hur Ottelins skolgång kom att se ut, men 1888 skrevs hon i alla fall in som elev vid Åhlinska skolan i Stockholm och 1891 antogs hon vid Gymnastiska Centralinstitutet (GCI). När hon tagit sin examen flyttade hon till Uppsala, där hennes bror studerade. De båda syskonen delade en lägenhet på Skolgatan 10. Ottelin arbetade som gymnastiklärare på Lindska skolan och på Blindskolan.EgnahemsområdeEfter att ha flyttat ett par gånger inom Luthagen köpte hon 1903 två fastigheter på Stamgatan (nu Geijersgatan) i förstaden Erikslund. Hon bosatte sig själv i den ena tillsammans med sin väninna, språkläraren Alice Thunberg. Författaren påpekar att det kring förra sekelskiftet var vanligt att yrkeskvinnor bodde tillsammans, så Ottelin och Thunberg var inte avvikande på den punkten. De två kvinnorna kom att kampera ihop under många år.År 1904 köpte Ottelin mark i Rickomberga. Säljare var dödsboet efter professor Otto Myrberg och köpesumman var 15 000 kronor. Marken, eller "gärdet" som Ottelin kallade det, skulle bli egnahemsområde. För det ändamålet bildades ett aktiebolag, där Ottelin blev vd. Flera prominenta personer, bl a häradshövdingen Ribbing och akademisekreteraren von Bahr samt juristen Elsa Eschelsson, köpte aktier i bolaget. År 1905 uppfördes sex arkitektritade fastigheter på marken. De fick namn efter bolagsbildarna och hette Barsta, Kronsäter, Nickebo, Ottebo, Sjöbo och Österled.Storartad hyllningOttelin var emellertid inte bara en välbeställd markägare. År 1907 utnämndes hon av drätselkammaren till bostadsinspektör. Hennes uppdrag bestod i att kontrollera hur människor bodde och att se till att åtgärder vidtogs för att göra dåliga bostäder tjänliga. År 1912 invaldes hon som första och enda kvinnliga ledamot i stadsfullmäktige, och 1915 blev hon ledamot i nykterhetsnämnden och i drätselkammaren. År 1917 valdes hon dessutom in i fattigvårdsstyrelsen. Hon kom inom ramen för sina olika uppdrag att särskilt verka i frågor om bostäder och försörjning av mindre bemedlade.Ottelin avled 1927 och hennes begravning blev en storartad hyllning till hennes livsgärning. Såväl borgmästare von Bahr som stadsfullmäktiges ordförande professor Quensel deltog. Av bouppteckningen framgick att Ottelin levt ett enkelt och flärdfritt liv, trots att hon var mycket förmögen. Arvet efter henne, 78 000 kronor, tillföll hennes bror Odal. Rickomberga, hennes skötebarn, införlivades med Uppsala 1947 och 1950 fick Hildur Ottelinsgatan sitt namn.Wallin bygger sin skildring på källor som hon letat upp på skilda sätt. Från början fann hon ingenting alls, skriver hon, vare sig artiklar, brev eller dagböcker. Hon fick därför, likt en släktforskare, börja söka i kyrkböcker och mantalslängder. Tursamt nog fann hon också några s k vandringsböcker, dvs böcker med brev utväxlade mellan forna kurskamrater, i det här fallet från GCI. Där hittade hon brev från Ottelin, brev som visade sig innehålla mycken kunskap. Genom efterlevande släktingar hittade Wallin också hittills okända fotografier av Ottelin. Flera av dem har hon med i boken.Anspråkslös men bestämdFörfattaren nöjer sig dock inte bara med att redogöra för bio­grafiska uppgifter. Hon försöker också, utifrån sina källor, tolka Ottelins personlighet. Hennes tolkning visar att Ottelin var en anspråkslös och enkel kvinna som visserligen inte ville ha någon uppståndelse kring sin person, men som drev sina politiska och ideologiska frågor med stort allvar och mycken bestämdhet. Hon skötte också sitt arbete som bostadsinspektör med stor noggrannhet.Och sist men inte minst: hon blev en av förgrundsfigurerna i frågan om bostadspolitiken i Uppsala. Hon var, vad Wallin kallar en "samhällsnyttig medborgare" och var alltså väl värd att få en gata uppkallad efter sig.