Inför omslaget på Herman Lindqvists memoarer hajar man till. Varför har han gett framträdande plats åt detta foto? Vill han visa sig som en tonårsidol från 50-talet à la James Dean, tuff med cigaretten i munnen? När vi läst halva boken vet vi varför. Kortet togs den 7 maj 1975, då Lindqvist och hans kolleger efter veckor som röda khmerernas fångar släppts fria. Några i gänget dog av hunger medan andra, bland dem Lindqvist, höll sig vid liv med ett förråd av cigarretter. Därför bilden, som speglar krigskorrespondentens tillvaro, när den var som värst.
Jag stannar vid Lindqvists Kambodjavår. Jag kan inte kommentera alla krig och blodiga statskupper som han varit åsyna vittne till från 1967 till 1991, men kapitlet hör till hans starkaste. USA:s allierade höll ännu stånd här och var i Sydostasien, så i Phnom Penh. Motståndarna, röda khmererna, bombade staden sönder och samman och segrade den 17 april.
Ljuset slogs på i staden. Synen då i hotellträdgården glömde aldrig Lindqvist. Den var "som en tavla av Hieronymus Bosch". Mängder av döda, lemlästade och sjuka och över allt detta miljoner surrande insekter. Att stadsbornas jubel över befrielsen skulle tystna, när röda khmererna visade sitt rätta ansikte, är känt. För Lindqvist innebar de här dagarna att han tappade sin "barnatro på socialismen", som fått första stöten Pragvåren 1968.
För att förstå hur han blev journalist läser man vad han, med humor och känsla, berättar om sin uppväxt. Född i Stockholm 1943 kom han treårig till Helsingfors, där fadern blivit chef för svenska ambassaden. Hög status, kan man tycka. Men livet var också ansträngande, eftersom föräldrarna som socialdemokrater sågs över axeln av högfärdiga finländare. I varje fall tills "det visade sig att de kunde äta med kniv och gaffel och dessutom var sociala och trevliga". Diplomatmiljön gav kunskap om det som hände på klotet och gossens historieintresse väcktes tidigt. Vid 21 års ålder tog han studenten och kastade sig in i journalistiken. Tidningarna blev hans universitet.
Omdömena om andra är hos Lindqvist ofta vassa, maskerat eller öppet. Hans humor känner vi sedan tidigare. Här säger han sig vara okunnig om sport. Han fascineras av den men kan inte dess regler. En gång fick han i uppdrag att intervjua Björn Borg. När matchen var slut frågade han bänkgrannen: "Vem vann?" "Borg, naturligtvis", blev svaret. Lindqvist fortsätter: "Jag gick in i omklädningsrummet och frågade Björn varför han vann. Så svarade han på det." (Låt mig tillägga, att detta kunde ha varit jag, med inskränkningen att ingen någonsin skulle ha givit mig ett sådant uppdrag.)
Lindqvist kan medge fel som han gjort i journalistjobbet eller privatlivet. Fascinerande är att se hur han fick styrka när det var som svårast. Det var genom att läsa i en 60-talsantologi med svenska dikter genom tiderna. Boken finns kvar, sliten och hoptejpad. Eller också tog han till tröst fram sitt kassettband och spelade, alltid samma musik, Mozart, Sibelius och Evert Taube.
Så ger Mitt i allt en god bild av hur en svensk journalist och korrespondent upplevt den politiska och militära situationen i världens oroshärdar på 1900-talet. Den är ett stycke presshistoria, sedd genom ett temperament.
Lindqvist har gjort 55 böcker. Jag tror mig vara förtrogen med hans historiska författarskap, som jag ägnat bortåt tjoget recensioner. Jag har kunnat hitta slarv och felaktigheter.
Bedömningen av Hildebrands roll i Bollhuset var det sämsta. Att söka försvara misstaget tolv år senare är klandervärt. Bonniers har tvingats revidera den nya boken, men avsnittet har inte blivit så mycket bättre. Fortfarande fördjupar sig Lindqvist i den "feghet och konflikträdsla" som hösten 2000 präglade Norstedts och Expressen. Så kommer ett tillägg, pliktskyldigast. "Hildebrand var själva verket en ledande antinazist". Dåligt korrekturläst i brådskan, eftersom det heter "i själva verket".
Men jag vill också understryka att jag som anmälare ofta framhållit att Lindqvist med sitt rörliga intellekt gjort många goda iakttagelser - framför allt kring historiens "stora" personligheter - och lyckats presentera dem spirituellt och intressant.
Till sist en vågad liknelse. Conan Doyle skattade inte Sherlock Holmes-berättelserna, som fortfarande lever, särskilt högt. Han ville att folk skulle läsa hans övriga böcker, nu glömda. Känns kanske, om trettiofem år, Lindqvists historiska berättelser inte så aktuella längre, medan Mitt i allt, som gav god inblick i 1900-talets svenska journalistik, fortfarande läses?