Redan omslaget, formgivet av Håkan Liljemärker, är en berättelse. Jag stirrar på det om och om igen, innan jag ens förmår öppna boken och börja läsa. Sedan blir det lite märkligt att bokens innehåll inte förmår leva upp till sitt omslag, i synnerhet när detta pryds av något så till synes vardagligt som – en blankett för ansökan om uppehållstillstånd. Jag vet inte hur det kommer sig, men när den svenska byråkratin och migrationspolitiken tas ur sitt sammanhang och blir hölje åt poesi, ja, då är en blankett inte längre bara en blankett.
Då blir det plötsligt plågsamt tydligt hur samhället är inrättat – att vi sitter och avgör människors liv med en pappersbit och en stämpel. Vi godkänner eller, kanske oftare, avvisar människors önskan att få bosätta sig var de vill. Hur är det egentligen möjligt?
Ghayath Almadhoun (född 1979) är poet och palestinsk flykting i Sverige. Hans samling Asylansökan är överförd till svenska av en rad uttolkare: Ibrahim Abdulmalik, Said Aljaffar, Jasim Mohamed, Tetz Rooke och Jan Henrik Swahn.
Ett mycket vackert förord av konstnären och musikern Dror Feiler inleder diktboken, där han skriver om att han och Almadhoun delar samma tunga erfarenheter, ”i det palestinska folkets och det judiska folkets historia”. Feilers förord skänker ett slags försonande drag åt Almadhouns diktning, där kritiken och vreden mot Israel och palestiniers underlägsenhet judar ofta är helt obeveklig (”Det finns två saker här på jorden som växer på miljöns bekostnad, två saker enbart: ozonhålet och …Israel”).
Asylansökan handlar om palestiniers hemlöshet i en värld där de inte har en självklar plats, där de saknar ett land att kalla sitt eget. Om att ständigt vara på flykt, att vara ”turist mot sin vilja, främling vart man än kommer”. Ghayath Almadhoun skriver berättelsen om förfrämligandet, flykten och den nya alienationen som kommer när han anländer till Stockholm. Om en sorg som är lika gammal som han själv, den som tycks medfödd för en palestinier. Allra mest angelägen är det när han skriver i politiskt ursinne:
"Vi ber alla som inte vågat titta direkt på våra sår för att inte drabbas av illamående om ursäkt, alla som inte kunnat avsluta sin kvällsmat efter att ha överraskats av vår nyskördade bild på tv; vi ber om förlåtelse för det lidande som vi orsakat alla er som har sett oss på detta sätt (…)”.
Almadhouns poesi växlar mellan en rad uttryckssätt. Vissa stycken är närmast prosafragment, serien Speglarna är uppbyggd som en klassisk dikt medan dikten 62 years bara utgörs av en massa ”62 years” som i formation bildar kartan över Israel. Det senare är mycket effektfullt.
Men i Asylansökan löper också en ganska klichémässig story om mannen i hans ofrivilliga exil, och där det kvinnliga väsendet och värdena blir ett slags symbol för hans längtan efter en plats att kalla hem. Den kan man visst förstå. Behovet av tröst likaså. Men visst måste det finnas någon annanstans att göra av sin politiska vrede än att vända blicken mot ”kvinnans bräckliga hemlighetskammare”?