Helsingfors med kåsören Topelius ögon

Fyra herrar ligger bakom den här boken. Först naturligtvis skribenten Zacharias Topelius själv. Därefter de ännu verksamma Clas Zilliacus, som svarar för själva utgivningen och har skrivit inledningen, Erik Andersson, som skött normaliseringen (nystavningen) och slutligen Henrik Knif, som stått för kommentarerna.Benämningen Leopoldinerbrev används i den finlandssvenska litteraturhistorien om de kåserier som Topelius åren 1842—1849 lät inflyta i Helsingfors Tidningar. Han hade nyligen blivit redaktör för bladet, en befattning som han skulle behålla i nästan 20 år. Då han tillträdde var han 23 år och "odebuterad". Brevkåserierna var ställda till en fiktiv person, en finländsk officer Leopold, som tjänstgjorde på skilda platser i det stora ryska imperiet. Under korrespondensens gång avancerade han från löjtnant till överstelöjtnant.Förläggningsorter bytte han ibland, men ganska länge var han stationerad i det från svensk historia välkända Bender i Bessarabien. Kåserierna har aldrig tidigare varit samlade i bokform.Helsingfors under uppbyggnadTopelius var uppmärksam, pigg och hade stilistisk förmåga. Kåseriernas bakgrund är ett Helsingfors under uppbyggnad. Visserligen hade staden grundats redan av Gustav Vasa men riktig fart fick den först sedan banden mellan Finland och Sverige brutits och landets centrala ämbetsverk, universitet m m flyttats hit från Åbo. Det finns ett slags grundoptimism i kåserierna, när skribenten konstaterar sådant som att nu fortsätter man byggandet av Nikolaikyrkan och i veckan kunde vi inviga en klinik i det nya sjukhuset. En stor del av det centrala monumentala Helsingfors som vi känner, tog form just under denna tid.Men allt är inte idyll. Osunda ångor drar in ifrån ännu inte torrlagda havsvikar och förorsakar frossor och andra otrevligheter. För att nu inte tala om koleran, som av och till snabbt sprider sig med fartygen från S:t Petersburg och skapar ångest. I stadens många små kyffen har arbetsfolket det inte lätt när vintrarnas isvindar sveper in genom brädväggarnas springor. Inte så ofta men ibland grips Topelius av ett socialt patos och berättar om sådant.Men de som hade pengar roade sig. Särskilt stor plats tar i kåserierna teatrar och konserter. Delvis hade dessa tidigare uppträtt i Köpenhamn och i Stockholm, ibland också i Uppsala. Det var en Hr Ghys, en Hr Deland, en Hr Torsslow, en Fru Djurström osv.Alla som nämns i tidningen presenteras omständligt med sina fina titlar, men så var det även i motsvarande rikssvensk press. (Skådespelare och andra konstnärer fick nöja sig med Hr och Fru.)Så läste man böcker. Särskilt omtyckt var den franske romanförfattaren Eugène Sue, dåtidens såpaförfattare. Hans verk om en jude, "le juif errant", blev så populärt att man på balerna i Helsingfors dansade en "juif-errant-polka". Den 2 december 1848 talas det om "den julklapp Runeberg skänker sitt land i skildringarna från 1808 års krig (titeln är mig ännu obekant)". Den diktsamlingen, Fänrik Ståls sägner, skulle bli desto mera känd senare.Sällskap och sammanslutningar uppstod och man kan notera att våren 1848 en Fruntimmersförening bildades. Vid det konstituerande mötet åberopades "de med ledning av Uppsala föreningens reglor föreslagna stadgarna". (Fruntimmersföreningen i Uppsala, som ännu existerar, hade bildats några år tidigare.)Legendarisk studentfestUniversitetslivet tar en stor plats i kåserierna och uppgifter om studentantal, ansökningar till professurer och förberedelser för promotioner saknas inte i ett enda nummer. Fascinerande är det att läsa om den legendariska studentfesten på Gumtäkts äng Floradagen 13 maj 1848. Då sjöngs första gången Vårt land på Pacius melodi. I kåseriet talas om den enorma dryckesåtgången och vid städningen uppgavs 600 glas som "söndrade eller förkomna". 5 000 cigarrer gick åt, förutom kardustobak. "Och allt detta innan midnatt!", tillägger den vid studentliv vana men ändå lätt chockade redaktören/magistern.Diktatur och censurMen, frågar man sig, vad sägs om politiken? Vi bör erinra oss att man levde i en diktatur, där monarken, kejsar Nikolaj I, hade mycket ringa närhet till folket. Utrikespolitik ifrågasätts aldrig i artiklarna, men ibland kan censuren nämnas i förtäckta ordalag. Det hände att någon upplysning om utnämningar o dyl läckte ut. "Det förljudes", formulerade man sig då, ty bestämmelserna krävde att man först måste avvakta besked från det officiella bladet, den kejserliga Finlands Allmänna Tidning. Det europeiska revolutionsåret 1848 utfärdades reseförbud för de finländska studenterna. Men detta spåras här bara i en anteckning om att ett resestipendium vid Alexandersuniversitetet "under nuvarande förhållanden" inte kan ledigförklaras.@3a Text:Mycket av det som ingår i denna kåseriedition kan naturligtvis för oss te sig ganska udda. Alla uppgifter om sjöfart, smärre bränder, societetsbaler osv är inte lika intressanta nu. Men Topelius är anmärkningsvärt direkt, levande och lustig. Man läser honom gärna, med ett litet leende men med stor respekt. Detta är en bok som man kommer att återvända till för att plocka upplysningar ur, ta fram detaljer att fundera över.Uppsalapressen låg vid den här tiden i sin linda. En del kortvariga blad dök upp, såsom Uppsala Correspondenten och Thorgny. Långlivad blev bara Tidningen Upsala (1845—1958). Skulle en motsvarande kåserisamling från 1840-talet ur det bladet nu vara läsbar? Det tror jag inte.