Torsten Ekbom skriver bara om saker som intresserar mig. Efterhand kommer jag på vari detta märkliga faktum grundar sig. Det är ju han som skolat mig med sina artiklar och böcker. Det är han som skapat den lilla bildning jag trots allt har om modernismens historia. Eftersom folk varken har vett att uppskatta kvalitet eller ens ta betalt för den när de tröttnat så är det inte särskilt kostsamt att förvärva hans essäböcker på nätet. Undantaget är boken om Samuel Beckett som bör ges ut i ny upplaga. Och ytterligare en massiv volym finns nu tillgänglig.
Krokodilen som bjöd på te (efter ett prosastycke av Willy Kyrklund) består av gamla recensioner om verk från 1700-talet till 1900-tal. Ett av mönstren i boken består i den böljande striden mellan upplysning och romantik där Ekbom mest tar upplysningens parti men samtidigt intresserar sig grundligt för de motrörelser som finns inlagda i den. Denis Diderot, den franska encyklopedins hjälte, skapade också den förste romantikern i sin dialog Rameaus brorson. Den svenska upplysningen var ett lövtunt skikt över en häxkittel av svärmerier och häxkonster – om man får tro Martin Lamm. Och så är det kanske fortfarande.
Samtida högkultur håller förnuftet och räknandet i stor ära, men ändå försvinner inte konst och andra konstigheter.
Men det är inte övergripande idéhistoria som är viktigast i den nya boken utan detaljerna, konstnärerna, verken. Med André Malraux kan man med anspråk på sanningsenlighet påstå att den som gifter sig med tidsandan mycket snabbt blir änklig. Torsten Ekbom skildrar alla dem som bröt ny mark, skapade tidsanda och fick epigoner. Det är själva äktenskapssederna han är intresserad av, inte det som någon gång varit ”modernt”. Boken spänner mellan Mozart och Nathalie Sarraute, Beethoven och Louis-Ferdinand Céline. Varför känner vi igen dem som klassiker? Inte för att de var typiska för sin tid – då hade vi talat om Salieri och Clementi, Ian Fleming och Agatha Christie – utan för att de tog avstamp i sin samtid för att göra något alldeles nytt.
Somliga påstår att modernismen är ett passerat stadium. Fel! Alla grepp och problem finns där redan. Vi lägger bara pusslet lite annorlunda. Torsten Ekbom består oss med referenserna.