Det första jag slås av när jag läser Nicola Lagioias Allt kommer tillbaka är med vilken precision han beskriver den kliande kåtheten i tonårskroppar. I bakgrunden flimrar festerna förbi där allting är uppskruvat till max: bergssprängare, hormonblandning, ämnesomsättning, sockerintox och den skvalpande mix av kaffe och rom i tonårsmagar. En svettig hand famlar över en rumpa inklämd i en märkesbyxa. Halskedjor och örhängen skramlar medan mintdoftande tungor slingrar sig runt varandra.
Så, i nästa scen. Ett gäng tonårspojkar tittar på mjukporr när en plötsligt drar ner gylfen. Högtidigt och blygt tar de andra fram sina snoppar som ”flygkadetter vid sin jungfruflygning”. Det är nästan som en pavlovsk reflex.
Sådär håller det på när Lagioia sicksackar mellan scener. I ena stunden i de spermakladdiga pojkrummen, i nästa i den svindlande ”pojkscoutsfyllan”. Det utgör en fin och lite melankolisk fond till en annars tämligen svart och obehaglig historia. Allt kommer tillbaka är en roman som försöker ge en panoramabild av det Italienska åttiotalet. Eller italienska och italienska. Egentligen är det hela världsutvecklingen som sipprar in i Lagioias textväv. Genom de inspelade skrattsalvorna från de amerikanska tv-serierna eller bruset från gatorna då brittiska huliganer plundrar spritbutikerna.
Här porträtteras den nyrika italienska överklassens deliriska drömmar, fullpumpade av amerikanska kultur-steroider. Samtidigt är Allt kommer tillbaka en fräsande skildring av heroinmissbruk i en syditaliensk mellanstor stad (Bari) och ett desillusionerat ungdomsgängs sönderfall. Allt framskrivet av ett författartemperament som liksom slänger sig huvudstupa ut i språket – något som översättaren Helena Monti skickligt lyckats transformera till svenska. Allt kommer tillbaka är kort sagt en omfångsrik bok, till innehåll såväl som sidantal.
Ja, jag blir riktigt upprymd av Allt kommer tillbaka. Den är Lagioias tredje bok men den första på svenska. Lagioia tillhör en ung, samhällstillvänd italiensk författargeneration med namn som Silvia Avallone, Valeria Parrella och Vitaliano Trevisan i spetsen. Denna generation går det lilla förlaget Astor i spetsen för att introducera. De pendlar alla mellan ett sinnrikt språk fyllt av bilder och blytunga intellektuella utvikningar. Många av dem – särskilt Parrella och Lagioia – är rätt krävande att läsa.
Samtidigt upplever jag Lagioias roman som den hittills mest angelägna. Den är en imponerande prestation av en tämligen ung författare (Lagioia är född -73) som i rappa penseldrag lyckas fånga en ny tidsanda präglad av hägringar. Här virvlar illusioner om framgång och rikedom, begär och sexualitet mitt i hjärtat av ett centralstyrt drömliv. ”En produktion av icke-tänkande” har samhällsteoretikern Wendy Brown kallat det. Lagioia visar på samma gång upp dess framsida och baksida.
I hans roman hörs såväl de vrålande Lamborghini-motorerna som flämtandet från ungdomar som drösar ihop på betonggolven efter att ha andats in en heroinkur.