Hederligt om vasaättens krig
Claes-Göran Isacson kan konsten att skriva piggt och direkt om historiska skeenden, konstaterar Torgny Nevéus.
Gustav II Adolf som staty i Göteborg.
Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Däremot frågar sig kanske läsaren, om det är nödvändigt med ännu en tjock bok om detta. Claes-Göran Isacson har nämligen skrivit en sådan och koncentrerat sig, som undertiteln lyder, på Vasaättens krig. Efter att ha tagit del av den ganska bastanta volymen, vill jag besvara detta jakande. Detta är en hederlig framställning, som uppenbarligen inte bygger på egen arkivforskning men på ett grundligt studium av det som tidigare skrivits inom området. Eftersom författaren främst arbetar inom en utåtriktad industriell verksamhet men samtidigt skriver böcker med historiska motiv, kan han konsten att formulera sig piggt och direkt. Därför kommer åtskilliga att läsa hans senaste verk rakt igenom och ha nöje av det. Andra däremot, kanske de flesta, kommer att betrakta det som en nyttig handbok, bra att ta till när minnet sviker.
En historia om svenska krig under 1800- och 1900-talen skulle (lyckligtvis!) bli ganska mager. Men så icke när det gäller tiden från 1520-talet till 1648. Praktiskt taget alltid var det då någonstans i nordeuropa fejder, i vilka vårt land också var inblandat. Expansionssträvanden, främst av ekonomiska skäl, personligt maktbegär, inre splittring i Sverige som fienderna kunde utnyttja samt sist men inte minst reformationstidens religiösa oro. Allt detta medverkade till att epoken blev så krigisk.
Huvuddragen i allt detta minns säkert den intresserade läsaren och därför vill jag här bara peka på ett par mindre kända händelser som Isacsons bok aktualiserat. Ett kort avsnitt heter Klas Kursells förräderi. Denne man var en skicklig fältöverste, som Johan III ärvt från sin broder Eriks krig och som han rikligen belönat med riddarslag och fint hus i Stockholm. Vid 1570 års ingång befann Kursell sig i Reval (nuvarande Tallinn). Där var läget skärrat, eftersom legosoldaterna inte fått sin lön på många månader. De "började bli allvarligt irriterade", säger Isacson. Dessutom var förhållandet mellan Kursell och den "civile" ståthållaren Oxenstierna på slottet i Reval mycket spänt. Nu tog sig Kursell före att med en skara oförvägna mannar klättra in i borgen på repstege, övermanna ståthållaren med familj, ta gisslan osv.
Sverige och Danmark kämpade ju vid denna tid om inflytandet i Balticum och en dansk prins, vid namn Magnus, var naturligtvis inte sen att blanda sig i leken. Kursell, som betraktade sig som lojal svensk, inledde olyckligtvis förhandlingar med denne. Resultatet kunde, när kung Johan fick reda på detta, bara bli ett. Den forne gunstlingen och hans närmaste anhängare avrättades en vårdag 1570 på torget i Reval. Ett mindre känt blodbad i Sveriges historia!
Det första decenniet under 1600-talet plågades det arma Ryssland av en ovanligt förvirrad maktkamp. Skedet har i historieskrivningen med rätta kallats "den stora oredan". Även svenskarna blev inblandade i allt detta trassel. I början av år 1610 befann sig våra fältherrar Jacob De la Gardie och Evert Horn med sina styrkor långt inne i Ryssland. Isacson skriver: "Den 12 mars 1610 ryckte den svenska hären in i Moskva och mottogs med jubel av invånarna i staden." (Någon läsare av UNT minns möjligen en anmälan tidigare i vår av en bok om Napoleons motsvarande intåg 1812. Den gången blev allt annorlunda, ty då satte invånarna själva eld på Moskva.) Dock blev inte den svenska ockupationen av Rysslands huvudstad särskilt långvarig; vid midsommartid tågade man iväg. Det var bäst att röra på sig, hade det svenska fälttågets ledare insett. Soldaterna hade blivit demoraliserade av allt festande i staden och dessutom hade de inte fått ut sin sold. Man får nog räkna med att de var "allvarligt irriterade".
Under alla dessa vasaättens krig fanns det, vilket denna framställning övertygat oss om, många stunder av vankelmod hos ansvariga fältherrar (Kursell) och perioder av demoralisering hos de meniga (Moskva). Därför kan det kännas upplyftande eller i varje fall nostalgiskt engagerande att slutligen kasta en blick på omslaget till boken, en skolplansch från 1920-talet. Motivet är Gustav II Adolf i spetsen för sin här inför slaget vid Lützen. Han håller båda sina händer om svärdet och blicken är fromt uppåtriktad. Ja, "Hjältar som bedjen, striden och blöden... "har vi sjungit i Uppsala sedan den 6 november 1832.
Claes-Göran Isacson: Vägen till stormakt. Vasaättens krig. Norstedts