Efter debuten med diktsamlingen Kärnfamiljen, följd av romanen Hängivelsen, är Uppsalaförfattaren Elisabeth Hjorth nu tillbaka med sin andra roman Vid himlens början. En bok som, enligt en intervju med författaren som publicerades här i UNT i torsdags, ska ha sprungit ur en akut känsla av att vilja skriva något som är ängeläget här och nu. Hjorth lär ha skrotat två andra planerade romanprojekt till förmån för den här boken. Detta var helt enkelt något som bara var tvunget att skrivas. Nu. Litteratur med ett ärende är med andra ord något jag förväntar mig när börjar läsa Vid himlens början.
Men redan efter några sidors läsning står det klart att det här, tack och lov, inte rör sig om någon politiskt enögd agitationsprosa. Skönlitteratur med alltför tydliga budskap kan ju vara något av det tråkigaste som finns. Nej, Hjorth har istället skrivit ett mångskiktat, ibland till och med en aning spretigt, men stilistiskt genomarbetat stycke konstprosa, drivet av ett starkt socialt engagemang. Det handlar om människor, och ett helt Europa, i förfall.
Romanen kretsar kring tre personer, vars historier berättas parallellt och liksom speglar sig i varandra. Marina, vars romska ursprung snarare antyds än bokstavligen skrivs ut, befinner sig på ett slags infernovandring genom Europas bakgator, förföljd av minnen från det krigshärjade hemland hon lämnat bakom sig. Hon tvingas tigga och prostituera sig för att kunna försörja sin lille son. Elsiie är den skrivande, lätt självupptagna och (tack vare maken Henrik) ekonomiskt oberoende kvinnan som i sorgesviterna efter att ha förlorat ett nyfött barn går allt djupare ner i en alkoholindränkt depression. Mattias, eller Sandlund som han främst kallas i romanen, är soldaten som ligger sömnlös om nätterna, ältande krigsminnena från Afghanistan och Kosovo. Mest av allt väntar han på att bli inkallad igen. Han står inte med ut med händelselösheten här hemma, han vill tillbaka till kriget, där det ”betydde något att vara vid liv”.
Hjorth låter flera teman löpa genom texten. Kriget är ett. Det mänskliga lidandet, och likgiltigheten inför det, är ett annat. Bokens kanske starkaste tema är dock föräldraskapet. Både Mattias och Elsiie är hiskliga föräldrar. För Mattias är dottern Alma främmande, ja närmast motbjudande; fet och ful. Elsiie negligerar totalt det barn hon faktiskt har för att helt förlora sig i sorgen över det barn hon förlorat. Ljuset i detta föräldraskapliga mörker är Marina, som gör allt för sin son. En kliché kan tyckas, detta med den självuppoffrande modern och goda horan, men som Hjorth ändå lyckas nyansera, mycket tack vare det levande och stilistiskt medvetna språket, som i sina bästa stunder påminner om Birgitta Trotzigs fysiska språkväldar.
En invändning skulle kunna vara att romanen känns aningen oavslutad. När Hjorth lämnar sina romanfigurer har ingen riktig slutpunkt nåtts för karaktärerna. De sitter fortfarande fast, inneslutna i sig själva. Men kanske är detta en poäng som illustrerar Hjorths främsta ärende: hur vår individualistiska kultur inte bara gör oss empatilösa utan också hopplöst fastfrusna i våra egna havererade livsprojekt. I så fall ett ärende så gott som något.