Hatkärlekens mästare Catullus

Alla som läst latin i skolan har åtminstone nosat på Catullus, den romerske kärlekslyrikern som levde århundradet f Kr. "Odi et amo", Jag hatar och älskar, lyder upptakten till en liten dikt, och den kan stå som signatur för hans poesi. Få gymnasister torde dock ha tillräcklig livserfarenhet för att fatta vidden och djupet av dessa båda känslolägen men i gengäld desto större förväntningar på de pornografiska inslag som Catullus är känd för.

Snopet nog för alla sensationslystna brukade urval och översättningar förr censureras hårt, men när sexualtabut började raseras vid mitten av förra århundradet kom också den första mer frispråkiga svenska översättningen, av Ebbe Linde. Flera steg längre än han går den i dagarna utkomna volymen Dikter om kärlek och hat som är resultatet av samarbete mellan en klassisk filolog, Tore Janson, och en erfaren poet och lyriköversättare, Gunnar Harding. I deras version kan man bl a läsa om det "sönderknullade fnasket Amaena" och få sitt lystmäte på "kukar och arslen". De homosexuellt lagda har också mycket att hämta - i Catullus kretsar höll man inte så noga på könsgränserna.

När man hämtat sig från överraskningen att finna en skolbokspoet presenterad i sådan verbal skepnad upptäcker man snart den i högsta grad levande människan Catullus, som gärna skriver i jagform, och man lär sig att dela hans lustfyllda hatkärlek till den lika förföriska som trolösa societsskönheten Clodia, i dikterna kallad Lesbia.
I sin inledning tecknar Harding ett livfullt porträtt av personen Catullus, hans sociala bakgrund i Norditalien och det Rom där han kom in i förnäma, öppet sedeslösa kretsar. Flera historiskt välbelagda personer av båda könen figurerar, och förtalas, i dikterna. Men hade det enbart varit för det sensationella innehållet skulle Catullus för länge sedan försvunnit i världslitteraturens småsnuskiga undervegetation. Det är tack vare sin verskonst han lever som diktare och lockar till ständigt nya tolkningar.

Men där har vi också kruxet. Som Janson framhåller i sin kommentar bygger den antika versen på stavelsernas olika längd, inte som i svenska på deras olika betoning. "Latin har därför en rytmisk dimension som svenskan saknar", slår han fast. Hur det egentligen lät når romarna reciterade sina verser har vi tyvärr ingen aning om och tvingas ibland konstatera att också den trognaste översättning kan låta torrt prosaisk. Då hjälper det inte att originaltes krav på exakt antal stavelser per rad noga iakttagits. Trots detta lyckas Harding och Janson förläna flera av sina tolkningar en imponerande poetisk spänst. T ex denna lilla fyrrading avfattad på ett även i klassisk svenska poesi vanligt versmått, elegiskt distikon. (Överguden Jupiter är känd för sina amorösa bravader med både gudinnor och jordiska kvinnor.)

Ingen man hellre än mig - så säger den kvinna jag älskar - vill hon till make ha, inte ens Jupiter själv.
Säger hon - men vad en kvinna till upptände älskaren säger
skriv det i virvlande ström, skriv det i jagande vind.

Den sista radens ord har givit eko långt fram i litteraturens historia och nådde på omvägar bl.a. den engelske 1800-talsskalden John Keats som beställde följande inskription på sin gravsten i Rom: "Here lies one whose name was writ in water." Som det senare visat sig har varken vatten eller tidens tand utplånat någonderas namn.

För att slutligen återknyta till de inledningsvis citerade nyckelorden så låter de så här i Harding & Jansons koncisa översättning av Catullus berömda distikon: "Hatar gör jag och älskar ändå. Du frågar mig varför. / Vet inte, men det är så. Ständigt torterar det mig."

Hatkärlekens mästare Catullus

Den levande människan Catullus och hans lustfyllda hatkärlek till Clodia/Lesbia blir tydlig i ett nytt urval av hans lyrik, signerat Tore Janson och Gunnar Harding, skriver Staffan Bergsten.