Harry Potter för vuxna

”Om du hänger en pistol på väggen i den första akten måste du avfyra den i den fjärde.” Anton Tjechovs berömda devis om dramaturgins konsekventa lagbundenhet spelar en avgörande roll i Haruki Murakamis mastodontverk 1Q84.
När en pistol, någonstans i mitten av det jättelika romanbygget, överräcks till en av huvudpersonerna påtar hon sig också uppgiften att avfyra den. Allt annat skulle vara ett brott mot berättelsens lagar.
Det är en smart metakommentar, ty Murakami arbetar både med och mot denna lag. Mot för att han i det längsta väntar med att avfyra sina pistoler och i stället ständigt öppnar upp nya historier inuti den han redan berättar. Med för att alla dessa utvikningar hakar i varandra, visar sig vara sammankopplade och väsentliga delar i den avslutande jättesmäll mot vilken berättelsen obevekligen rör sig.

1Q84 är den japanske författaren Haruki Murakamis hittills största och mest ambitiösa verk. En trilogi vars två första delar nu ges ut på svenska, i en förtjänstfull översättning av Vibeke Emond.
I Japan omgavs utgivningen av stort hemlighetsmakeri. Inget av intrig och handling fick läcka ut i förväg. När böckerna sedan gavs ut slog de alla tänkbara försäljningsrekord.
Passande eftersom romanen i sig, bland mycket annat, handlar om litterär hajp och det publicistiska rävspel som kan ligga bakom en bestseller.
I fallet 1Q84 har framgången dock god täckning i texten. Murakami har verkligen en fantastisk förmåga att fånga och bibehålla läsarens intresse, trots det ofta långsamma tempot.
Den vane Murakamiläsaren lär känna igen sig i den snårskog av historier som författaren planterar. Men frågan är om inte Murakami här överträffar sig själv som litterär trädgårdsmästare. Handlingens hoptrasslade buskage är så mångförgrenat att ett försök att sammanfatta det vore rena kamikazeuppdraget.
Dumdristigt nog ger jag mig ändå på ett försök.
Det hela utspelar sig i Tokyo under några månader i det av Orwell litteräriserade året 1984.

Det handlar om Aomame och Tengo. Aomame är en massös och träningsinstruktör som extraknäcker som yrkesmörderska, specialiserad på män som våldfört sig på kvinnor. När hon en dag kliver ur en taxi på motorvägen upptäcker hon plötsligt små förändringar omkring sig. Omgivningen har börjat transformeras och hon inser att hon förts in i en annan värld och tid. 1984 har blivit 1Q84.
Tengo är en matematiklärare som skriver romaner på sin fritid. Han får i uppdrag att renskriva ett underligt manus av den lika underliga flickan Fukaeri. En fantasifull text som innehåller de mystiska ”little people”. Snart märker också Tengo förändringar omkring sig, en värld träder fram som alltmer börjar likna den som Fukaeri beskriver i sin roman.
Samtidigt blir det klart för läsaren att Aomame och Tengo är sammanlänkade med starka och oupplösliga band och hela berättelsen blir ett slags kärlekshistoria på omvägar.
På japanska är uttalet av siffran 9 och bokstaven Q snarlika, därav titeln. Det är en snygg språklig finess som perfekt speglar de små verklighetsförskjutningar som Murakami genomför i sin roman. För Aomame står Q för ”question mark”. ”Något som tyngs av frågor och tvivel.” Och kanske är det vad Murakami vill få oss att göra; ifrågasätta och tvivla på den verklighet vi tar för given. Visserligen är tankar kring verklighetens subjektivitet och sanningens relativitet närmast truismer i dag. Men det är sällan man ser dem gestaltas på ett så här sinnrikt sätt.

Ändå blir Murakami aldrig tung eller svår. Man får inte glömma att han främst verkar i en populärkulturell tradition av fantasy och science fiction. Det rör sig helt enkelt om underhållningslitteratur. I ordets bästa bemärkelse. 1Q84 är också lite av Harry Potter för vuxna. Här finns samma känsla av magi som hos Rowlings eller CS Lewis där en portal öppnar sig mot en okänd värld.
När Murakami liknar övergången från 1984 till 1Q84 vid en järnvägsväxel som växlas om känns det som en medveten anspelning på Potters perrong 9.
Annars är det svårt att hitta adekvata inomlitterära referenser för att beskriva den egendomliga romanvärld som 1Q84 är.
Den bästa liknelse jag kan komma på för att beskriva upplevelsen av Murakamis universum är att det är som att ”läsa” en film av David Lynch. Tänk Lost Highway eller Mullholland Drive. Det är lika förvirrande, fyllt med samma obehagliga känsla av hot och kommande katastrof.
Även övernaturligheterna skildras på ett liknande sätt. Verkligheten liksom förvrids, blottar något skrämmande under ytan, något irrationellt som dock följer sin egen alldeles självklara logik.

Precis som Lynchs filmer är Murakamis böcker något som egentligen inte kan beskrivas, endast upplevas. 1Q84 är ett skrämmande och fascinerande verk som på ett närmast djävulskt utstuderat sätt suger in läsaren i en besynnerlig och osannolik värld.
Det är kort sagt ett storartat stycke egensinnig litteratur. Men innan man alltför högt ropar ”genialt” och ”mästerligt” återstår den sista delen i trilogin.
Om Murakami ska lyckas reda ut sin insnärjda snårskog av intriger ska bli spännande att se. Ännu har pistolen inte avfyrats.

Superkajan är UNT Kulturs symbol för kultur som utmärker sig.