Jag har inte läst ”To kill a mockingbird”, eller ”Dödssynden”, som den heter på svenska. Mest av allt är det en bedrift av det genanta slaget – Harper Lees debutroman från 1960 är som bekant inte bara något av en nationalroman i USA utan också en modern världsklassiker – men det har också sina fördelar: när jag läser ”Ställ ut en väktare” gör jag det utan någon relation till kultboken och dess figurer, utan att riskera att få några inpräntade föreställningar raserade.
Ända sedan ”Go Set a Watchman” – Harper Lees första roman på 55 år, men i själva verket skriven före debuten – kom ut i USA tidigare i somras, har kritiker och läsare reagerat på än det ena, än det andra i relation till just ”Dödssynden” och deras upplevelse av densamma. Inte minst har Atticus Finch, tomboyflickan och tillika huvudpersonens Scouts far, gjort många besvikna. Vad hände med den hederlige rättvisekämpen?
Jag kände inte Atticus Finch sedan tidigare, men jag tycker att han är en intressant ny bekantskap. Men vi måste börja med Scout. Hon är 26 år gammal nu, bor i New York och reser hem till Maycomb, Alabama ett par veckor. Det är 1950-tal och medborgarrättsrörelsen gör nya landvinningar; Scout är en klassisk amerikansk liberal och därtill egensinnig, självständig kvinna som gör som hon behagar med såväl kläder som män och sina egna livsval.
När hon återvänder till barndomshemmet är det inte bara för att upptäcka att hennes far blivit gammal och sjuklig, utan också för att inse att både han och pojkvännen Hank deltar i medborgarråd där det hetsas mot ”niggers” utan några samvetsbetänkligheter. Det heter att det har gått för långt, att de svartas krav på jämlikhet spårat ur. Scout blir bestört. Inte bara av innehållet i den smörja som kommer ur var mans mun, utan framförallt av insikten att hennes far är någon annan än det rättesnöre hon alltid hållit honom för.
”Ställ ut en väktare” har fått en del kritik; både för att den anses släta över rasism (jag antar att det är Scouts försoning med sin far som ger den bilden), och för att den är berättartekniskt och stilistiskt sämre än den stora genombrottsromanen. Det kan finnas anledning att erinra sig om att Harper Lees manus skrevs på 50-talet, att det inte har gjorts några ändringar inför utgivningen, och att den därför är ett slags tidsdokument. Man kan tycka vad man vill om Lees prosa; själv uppskattar jag att den är lite rörig och ofärdig, liksom att den stundtals dryper av högtravande brandtal.
Men framförallt fascineras jag av de anspråk på komplexitet som Harper Lee vill göra med den här romanen – långt ifrån allt vad partsinlaga och pamflett heter. Rasfrågan var en komplex företeelse i USA på den här tiden, inte minst så i södern, där fanns rasism och inskränkthet också hos de i grunden liberalt sinnade. Varför skulle vi vara intresserade av att läsa romaner där detta inte synliggörs? Tvärtom är det ett utmärkt sätt att lära både om historien och om vad den lämnar för spår i vår samtid, när hjälten Atticus stupar inför sin dotters blick. Harper Lee har ett gott psykologiskt öga, hon erkänner att banden mellan människor är mer komplicerade än att de kan upplösas över natten av meningsskiljaktigheter. Gränsen mellan gott och ont, rätt och fel är på det personliga planet aldrig sådär knivskarp som man inbillar sig. Inte ens när motsättningarna öppnar en moralisk avgrund mellan människor.
Dessutom behöver hjältar – på vilket område de än må ha förtjänat denna titel – falla till marken lite nu och då för att bli verkliga människor.