Hårdkokt Oates forcerar

Berättelsen om konstnärsgubben och hans unga musa börjar bli invand och utnött, oavsett om den kommer i den gamla vanliga oproblematiserade nostalgins form eller som feministisk kritik. Joyce Carol Oates senaste roman på svenska, En fager mö, får förstås hänföras till den senare kategorin, även om den är långt ifrån både programmatiska förenklingar och övertydliga budskap. Oates unga, lite trasiga, arbetarklasstjej Katya Spivak är 16 år och jobbar som barnflicka i ett nyrikt villaområde i kuststaden Bayhead Harbor. Hon är plågsamt medveten om skillnaden mellan killar och tjejer: ”I sjätte klass hade det börjat, då hade hon börjat höra de där orden. Och det skulle fortsätta livet ut, det var hon säker på. En kvinna är sin kropp. En kille kan vara massor av saker, inte bara sin kropp.”

När hon möter den hela 52 år äldre Marcus Kidder, en rik, belevad och mild man som alltså närmar sig de 70, möter Katya också en manstyp hon aldrig tidigare stött på: en som ser henne, som lyssnar, som höjer henne till skyarna för hennes utseende och hennes intelligens (för läsaren är det hyfsat lätt att avläsa att det senare mest är prat). Ja, i sina mest optimistiska stunder vågar sig Katya till och med på att tänka att Marcus Kidder älskar henne. Hon är i lika desperat behov av bekräftelse som hon har föresatt sig att utnyttja Marcus och hans pengar så mycket det bara går, genom att spela på sin oskuldsfulla ungflickssexualitet. Saker kommer att gå fel.
Nyligen använde filmkritikern Kerstin Gezelius i sin recension av filmen Black swan begreppet hårdkokt i bemärkelsen ”koncentrerad, maximerad” (DN 4/3). Det är en sådan utmärkt och precis tolkning av begreppet, och det passar också mycket väl in på Oates roman. Den är hyfsat kort för att komma ur hennes penna, dryga 200 sidor, men tät, späckad med en berättelse i högspänning.
Katya och Marcus är båda rätt obehagliga karaktärer – Katya för att hon så medvetet och samtidigt aningslöst leker med elden, Marcus för att han har dolda, slippriga avsikter. Men Joyce Carol Oates gör vad hon kan för att teckna sina karaktärer så komplexa som möjligt, en svår uppgift när det slitna motivet och inledningsmeningen redan från början vaggar in läsaren i förutfattade meningar: ”Det började helt oskyldigt. När Katya Spivak var sexton år och Marcus Kidder sextioåtta.” Det är naturligtvis allt annat än oskuldsfullt, och i en roman av Joyce Carol Oates är det oskyldiga aldrig vad det synes vara.

Sexualitet, våld och klasskildringar är knappast några nya företeelser i ett författarskap där svärtan är den mest använda färgen i paletten, men i En fager mö möter vi en Oates i högform – åtminstone vad intrigen beträffar. Språkligt finns fler frågetecken, upprepningar och återbruk av ord är vanligare än man skulle önska, till exempel. Det skulle kunna vara en miss i översättningen, men lika troligt är det att den konstant produktiva Oates gör avkall på noggrannheten då och då. Mest besvärande är dock att Oates inte lyckas dölja det avstånd hon har till en sextonårig arbetartjej i dag: attributen hon klistrar på dessa kids från en annan värld känns också just påklistrade, som om Oates har läst i tidningen vilka energidrycker ungdomar dricker och vilka droger de tar.
Jag skriver att Marcus har dolda avsikter med Katya, och det har han förstås, men det är inte bara så enkelt. Katya och Marcus är också två människor som alldeles uppriktigt tycker sig ha hittat det de alltid saknat i den andra. Ingen har något uppsåt att skada. Den kritik som finns mot Marcus Kidder är heller inte i förstone Katyas. I någon mening är den romanens underliggande kritik, men i första hand spelar Oates på hur vi instinktivt reagerar på relationer med konstellationen ung kvinna och åldrad man. Hennes berättelse är dessutom så smart subtil att den aldrig låter ana om våra fördomar leder oss rätt eller fel. Det är skickligt.