”Adjektiven, verben; min förtvivlan inför verkligheten.” Läser jag i Krister Gustavssons nya bok Vindbro. Liksom all bra litteratur är den genreöverskridande, uppfinner sin egen form, någonstans mitt emellan det essäistiska och det prosalyriska. Vindbro ”är varken dagbok, diktsamling eller essä, utan mera ett porträtt av det tänkande språket”, står det i baksidestexten.
Jag tänker att Vindbro tillhör den kategori böcker som kan uppstå i senare delen av ett författarskap. När det finns ett lugn (och kanske också en förtvivlan) i att återfinna sig själv på samma platser, trots fiktionens och genrernas alla konstnärliga förvandlingstrick. Friederike Mayröckers Och jag ruskade en älskling från i våras är en sådan bok. Liksom Stig Larssons Avklädda på ett fält. Eller Erik Beckmans sista verk, Sigges gäng från 1993.
Det är böcker där läsningen av andra författare är lika framträdande som den egna gestaltningen. Läsandet och skrivandet tycks ha smält samman, i ett reflekterande där gränserna mellan ”lånat” och ”eget” inte längre har samma betydelse. Kanske förenas också dessa böcker av den svårgripbara insikten om ”det tänkande språket”, som det talades om i baksidestexten, alltså upplevelsen av att språket genererar ett tänkande i sig självt, som finns där oavsett vad författaren har att komma med. På samma sätt som verkligheten finns till. Krister Gustavsson skriver: ”Den bakåtspringande, uppvindssökande författaren. Tinget som är det enda som inte kan men måste beskrivas. Poeten. Verkstadsarbetaren. Sättet att dra på sig verkligheten som en overall; och att inte kunna ta av sig den igen utan att bli flådd in på köttet.”
Yttre och inre och eget och andras som inte längre kan skiljas från varandra. Liv, skulle man också kunna kalla det. Erfarenheterna av att vara en levande människa. Och skrift. Den sammanlagda massan av litteratur och språk som färdats genom tankarna, stöpt om dem, muterat dem, styrt dem i en annan riktning.
Gustavsson skriver: ”Författaren som inte mäter sig själv i försäljning, antalet recensioner, pengar, måste blunda för den sociala skammen i att inte tjäna nuet. Det är patetiskt, men nödvändigt. Hon skriver inte för något annat än det hos oss alla gemensamma; min längtan efter form, min längtan efter den andre, min längtan efter mig själv.”
Omslaget till Krister Gustavssons bok visar ett tecken som skulle kunna föreställa en vindbro. Ungefär så här ser det ut: _/ _ Det är förstås en detalj, men det där lilla tecknet ersätter pagineringen. I stället för siffror på sidans nederkant återkommer samma grafiska markering som alltså signalerar rum och plats snarare än tidräkning och kronologi. Läsningen blir också påfallande cirkulär. Man simmar runt i en textkropp där vissa namn (Willy Granqvist, Simone Weil, Witold Gombrowicz), platser (Vindbrovägen i Uppsala, en altan, sjukhuskorridorer) och begrepp (snö, moln, gran, blåst, aska, ljus) återkommer mer frekvent än andra.
Också som bokobjekt uppvisar Vindbro en taktil sinnlighet som gör att den skiljer sig från storförlagens massproduktion. Trådbindning istället för klister, grått klotband i linne över rå kartong, svart prägling, tjocka fina pappersark och ett ljusgrått bokmärkesband i silke. Motsatsparet form och innehåll har imploderat, i en bok som är så skön att hålla i händerna, så vilsam att lägga ögonen på; det sammantagna arbetet med materialet gör läsningen än mera uppmärksam. Och det är bra. Eftersom det inte är någon idé att hasta igenom Vindbro och leta efter en syntes.
Att Krister Gustavsson är poet i grunden märks förstås i texterna, men jag tycker att den prosaiska stilen passar verket. Det blir mer att man som läsare ”hittar poesin” i små förtätade rader, liksom politiken glimmar till i passager: ”Hur förvånande att liberalerna är så ivriga att framställa arbetsmarknaden som ett slags vårdinrättning. Ingen säger som det är: att arbete består av sådana uppgifter som måste göras, men som ingen tar på sig utan ersättning. Arbete är insatser från de arbetande, inte förmåner som skänks av politiken.”
Bränner till gör det också när Gustavsson skriver om Willy Kyrklund, då märks en aggressivitet i det annars ganska milda temperamentet. Om jag ska komma med några invändningar så är det kanske det lätt masochistiska draget hos Gustavsson, som jag ibland finner onödigt blygsamt. Krister Gustavsson försvarar väl sin plats i den svenska litteraturhistorien och gör det alldeles utmärkt på egen hand.
FOTNOTSTEXT: Eftersom Krister Gustavsson är Uppsalaförfattare och medverkar i Upsala Nya Tidning recenseras boken av Anna Hallberg, poet och litteraturkritiker i Dagens Nyheter.