Här sägs för lite av väsentlighet

Pär Hansson har tidigare gett ut tre diktsamlingar och även blivit prisad för sin poesi, bland annat med Guldprinsen. Han arbetar som skrivlärare på Biskops-Arnö och Gotlands folkhögskola. Den speciella stilen från skrivarkurser kan också avläsas i hans egen diktning på gott och ont. Nu utkommer Hanssons fjärde bok Motorsågsminne.

I en videointervju på nätet säger Pär Hansson att poesins uppgift i dagens informationssamhälle är att vara en frizon för personliga erfarenheter. Poesi blir ett sätt att öva sig i sinnets och tankens uppmärksamhet, att värna om sin individuella frihet. Det låter hur bra som helst.
Inledningsdikten till den nya boken kan läsas som en parabel över poetens frihet i ett kommersialiserat och alienerande samhälle. Dikten återger en dröm då poeten befinner sig på en gata bland folk som bär omkring på kassar. De verkar frysa men själv märker han inte av kylan. Plötsligt börjar han sväva och flyger bort. Det är en minst sagt romantisk syn på diktandet som kommer till uttryck i denna programdikt. Hansson kan också karakteriseras som en nyromantisk poet som knyter an till den poesi som skrev i Sverige på 1950-talet.

Det är både spännande och roligt att läsa Pär Hansson. Han dyrkar upp vaneseendet med sin poetiska fantasi och humor. Egentligen utgör detta en politisk handling eftersom politik innebär att agera motstånd mot förtryckarmekanismer i språket och samhället. Den politiska retoriken tenderar ju att bli exkluderande i stället för inkluderande.
Som motbild till dagens konsumtions- och informationssamhälle ställer Hansson sin västerbottniska hembygd där folk är utpräglade individualister med en skeptisk hållning till auktoriteter och myndigheter. Några dikter i Motorsågsminne är till och med skrivna på västerbottnisk dialekt. Sverige skulle kanske bli ett mycket bättre samhälle om vi alla levde som västerbottningar.

Men halvvägs in i Motorsågsminne får boken slagsida och hotar att kapsejsa. Vissa texter känns som stilövningar snarare än färdiga texter. Det finns en vaghet i Hanssons dikter som nog beror på att de är skrivna för skrivandets egen skulle utan att så mycket väsentligt sägs. Det är den vanliga sjukan i poesi som influerats av skrivarkurser. Ibland verkar Hansson själv vara medveten om problematiken i sin diktning.

Hur ska jag motivera

det jag gör kanske vill jag förstöra något vackert

Jag känner rädslan Som en lagårdsdörr

Den där rädslan gör att man studsar till av nyfikenhet. Tyvärr får vi inte veta så mycket mer utan dikten upplöses i en påklistrad bild.
Det är inget fel på nyromantik och inte heller i försöket att åter igen sätta den poetiska fantasin i högsätet. Men då krävs ett helt annat bett i uttrycket än det Pär Hansson presterar i de flesta texterna i Motorsågsminne. Han får fundera ett varv till på poesins uppgift i dagens samhälle och vart den poetiska uppmärksamheten egentligen ska riktas.

Här sägs för lite av väsentlighet

Pär Hansson dyrkar upp vårt vaneseende med poetisk fantasi och humor. Men nya diktsamlingen Motorsågsminne får slagsida, anser Bo Gustavsson.