Här har du dina känslor

Psykologin har ett speciellt förhållande till Sherlock Holmes. Sigmund Freud pekade själv på likheterna mellan detektivens metod och hans egen: först observera de allra minsta detaljerna för att sedan komma med en överraskande slutsats. Mördaren (hos Holmes) eller begäret (hos Freud, rätt ofta ett mordiskt begär, faktiskt) var inte den eller det vi trodde.

Även en kognitiv beteendeterapeut som Anna Kåver delar Holmes fokus på detaljer. Hon bedriver en minutiös känslospaning i vardagen. Holmes skrev en avhandling om olika sorters cigarettaska, Kåver upprättar ett kartotek över olika känslor.

Hon vill göra oss känslomedvetna, lära oss förstå vad vi känner och hur det påverkar oss, våra relationer och handlingar.

Det som skiljer henne från Holmes och Freud är att det inte utmynnar i något dramatiskt avslöjande, utan i ett pragmatiskt kultiverande av de känslor som vi har lärt oss urskilja. Känslor kan nämligen förändras med relativt små medel.

Kåver är en representant för det som kallas den tredje vågen inom kognitiv beteendeterapi (KBT). Hon har i ett flertal skrifter spridit kännedom om KBT och de nya strömningar som plockat upp element från österländsk filosofi (Att leva ett liv, inte vinna ett krig, 2004, KBT i utveckling, 2006).

Genom medveten närvaro och acceptans vill man lära människor att vara närvarande i nuet och den inre och yttre verkligheten utan att döma. Till en del handlar det om att förlika sig med svåra sidor i tillvaron, men denna acceptans är också en krigslist för att i nästa steg åstadkomma förändring.

I den bok som kommer ut i dag, Himmel, helvete och allt däremellan. Om känslor fortsätter Kåver sitt upplysningsarbete. Detta är nog hennes mest tillgängliga verk hittills, en bok om människans känsloliv som vill nå stora grupper.

En stor del av utrymmet ägnas åt grundläggande orientering av utvecklingen inom KBT, evolutionsbiologi och filosofi. Det hela avslutas med en känsloskola med övningsuppgifter, så att vi kan bli bättre på att förstå känslor hos oss själva och andra.

Det finns säkert behov av sådana grundläggande böcker och det enkla språket kan ses som ett försök att skapa alternativ till teoretisk och klinisk jargong. Men det är ju också så att det finns en tydlighet som är så massiv att den blir svår att relatera till, litet som en bergvägg utan sprickor som man kan få fäste i.

"Känslor är verkligen kittet som kan binda oss samman. Men var aktsam. Känslor kan också förgöra oss om de används i onda syften", kan det till exempel heta. Inför sådant kan jag ärligt talat varken hålla med eller säga emot.

KBT har ett starkt initiativ i dag. Behandlingsresultaten är goda, den vetenskapliga grunden likaså, och det finns en imponerande förmåga att integrera olika perspektiv.

Det framgår inte minst av tredje vågens inspiration från österländsk filosofi. Kåvers bok ger dock anledning att reflektera över inriktningens möjliga begränsningar och motsägelser.

Det är förstås ett framsteg att man gjort sig kvitt föreställningen om det inre som en kokande kittel som ibland måste pysa över. Kåver har en oerhört viktig poäng i att också negativa känslor kan kultiveras och förstärkas och få allt starkare grepp om oss.

Hon pekar till exempel på att många ungdomar har en dömande inställning som de lätt förlorar kontrollen över. Känslor gillar sig själva och vill expandera och i det här fallet förstärks de av tidsandan. Man måste vara observant på hur man talar om folk, för rätt som det är drar det hela i väg. Man kan inte nog understryka detta när det gäller det vi nu kallar näthat.

När det är sagt tycker jag ändå att det är litet tomt på inre drivkrafter i Kåvers värld. Aggressionen finns med på ett teoretiskt plan via evolutionspsykologin, men den försvinner på något sätt när det kommer till vardagspsykologin. Konflikter handlar mycket om missförstånd och brist på bekräftelse.

Det vore mig fjärran att förneka att så ofta är fallet, men ibland får jag en känsla av att Kåver ser aggressionen ungefär som rester av en fobi som vi kan bearbeta och lämna bakom oss, och inte som en grundläggande drivkraft.

En annan reflexion gäller den individualistiska karaktären i projektet. Det handlar om att göra oss mer kompetenta som individer, bättre på att handskas med oss själva så att vi upplever mer glädje. Om vi jämför med de österländska filosofierna så vilar de på en vision av tillvaron som ger möjlighet att glömma sig själv - helheten är viktigare än det egna jaget. Det är väl sådana sammanhang vi ofta saknar i dag och det är kanske en av orsakerna till att vi är så sårbara. All mening står och faller med oss själva och våra individuella projekt.

Det är en välsignelse om psykoterapeutiska rörelser upphör att vara kvasireligiösa sekter, men när man plockar upp tekniker från till exempel österländsk filosofi utan att ta in något som motsvarar deras världsbild kan det bli smått paradoxalt. Jaget blir bättre på att vara jag, när det verkliga botemedel skulle vara att glömma sitt jag.

Här har du dina känslor

Uppsalaförfattaren Anna Kåver kartlägger våra känslor och vill lära oss att förstå vad vi känner. Den nya boken är hennes mest tillgängliga hittills, anser Kay Glans.