Här går livet sin långsamma gång

Den går i drömmens tecken och för ofta tankarna till ett själens landskap, Dramatens uppsättning just nu av norrmannen Jon Fosses pjäs Flicka i gul regnjacka. Men man kan också närma sig föreställningen som ett poem fyllt av bråddjup och smärta.
Samma känslor infinner sig vid läsningen av den i dag utgivna dubbelvolymen Det är Ales och Sömnlösa, som innehåller författarens bägge senaste prosaböcker. Också här handlar det om tillvarons grundfrågor. Liksom i Fosses dramatik är grundpositionen att vänta ut och lyssna utan att ingripa - ett i grunden psykoanalytiskt förhållningssätt. När det gäller den första berättelsen Det är Ales, ligger pjäsen Någon kommer att komma allra närmast.

Dialogen i den inledande kortromanen är ordknapp och långsam. Språket är närmast reducerat till sin kontaktfunktion. Lika återhållsam är miljöbeskrivningen med en fjord, fjället intill, en brygga och en himmel fylld av blåst, regn och skymning. Personteckningen har samma dova framtoning. Åtskilligt kretsar kring människor, som står och ser rakt in i mörkret. Det är en existentiell färgsättning. För dramatiken svarar en man, som en senhöstkväll ger sig ut i en liten båt och sedan aldrig återkommer. Och i ett historiskt förlopp, som går flera generationer tillbaka, en liten pojke som drunknar. Det som förenar dessa bägge döda är namnet Asle. Boktitelns Ales är pojkens mor.
Hos Jon Fosse är sorg, saknad och brist framträdande teman. Så också här. Det är heller inte svårt att känna igen sig i författarens speciella stil. Förutom att han konsekvent låter bli att sätta ut punkt, är de många omtagningarna och tidsväxlingarna återkommande grepp. Från filmens sätt att berätta har han lånat sina karaktäristiska övertoningar från en scen till en annan. Utmärkande är även alla byten av synvinklar. Ömsom beskrivs skeendet ur kvinnans perspektiv, ömsom ur mannens. Det gäller att läsa uppmärksamt. Kvinnan heter Signe och är änka efter Asle, som varit borta i drygt 20 år. I minnesbilder och drömsekvenser återkommer denne med sitt långa svarta hår som om han fortfarande var levande; tystlåten, skygg och med en självbild som låter ana att försvinnandet kanske hade en särskild orsak.

Det finns en kristen dimension om nåd hos Fosse. I Det är Ales också stråk som väcker till liv fornnordiska associationer. Den eld som förekommer är förlagd dels till stranden, dels till vattnet. I det förra fallet är det en midsommarbrasa eller ett gravbål. I det senare tänker man sig gärna den mareld som ingår i förrådet av sjöfolksskrock. Givetvis är heller inte den låga som brukar förknippas med en diktares skapande långt borta. Annat som framträder är den oföretagsamhet och den anspråkslöshet som kännetecknar de inblandade. Livet går sin gilla gång med långsamma rörelser, något som även satt sina spår i språket. Samtidigt är det inte svårt att se, hur det är känslorna i det omedvetna som styr förloppet.
Det är Ales är i hög grad en stämningsbok för läsaren att vila i. Man önskar att många skall ta del av denna alldeles speciella livspuls som Jon Fosse hittat fram till och förmedlar.

Om den första kortromanen har en hel del gemensamt med Samuel Becketts väntan, går tankarna i Sömnlösa i stället till Pär Lagerkvist. Här följer författaren ett legendspår, som dessutom ligger julevangeliets berättelse om Jesu födelse tämligen nära. Hos Jon Fosse heter de bägge föräldrarna Asle och Alida. Också de letar efter ett härbärge, där den gravida Alida kan föda. Handlingen är förlagd till norsk kustmiljö och den stad som nämns, Björgvin, skall nog uppfattas som Bergen. Även i Sömnlösa spelar drömmar och drömsyner en framträdande roll och det finns flera likheter med HC Andersens Flickan med svavelstickorna.
Ett viktigt tema är konstnärskapet och dess pris. Här är det en spelman som står i förgrunden. Och lite oväntat hos Fosse finns där även konflikter under ytan, som bestämmer omvärldens brutalitet. Sömnlösa är lite annorlunda än Det är Ales och betydligt enklare i utformningen. Men ändå lika mycket värd sin läsarmöda.

Här går livet sin långsamma gång

Den norska författaren Jon Fosses två romaner Det är Ales och Sömnlösa handlar om att vänta ut och lyssna fram tillvaron. Det är fascinerande läsning, skriver Bo-Ingvar Kollberg.