Det är den första delen i en planerad trilogi och den första romanen av författaren på över ett decennium. Louise Boije af Gennäs är tillbaka med den ambitiösa tegelstenen Högre än alla himlar. Låt mig direkt säga att jag ofta tycker att det är roligt att läsa Boije af Gennäs relationsromaner, det är roligt och bekvämt på precis samma sätt som det är att se en välspelad amerikansk feel good-film. Det är underhållande som när man ser avsnitt efter avsnitt av en tv-serie som inte precis förändrar en på djupet, men som man motståndslöst glider in och vill vistas i. Kul. Men sen då?
Högre än alla himlar – återigen har Boije af Gennäs lånat titel av Edith Södergran, som hon också gjorde med sin framgångsrika lesbiska kultroman Stjärnor utan svindel (1996) – kretsar kring sex personer och deras liv från millennieskiftet 2000 och några år framåt. Sanna och Victor är ett par, Victors kusin Pella är gift med Stefan. Stefans yngre syster Liv är skådespelerska och singel, Jalle är Victors bästa barndomskamrat. De befinner sig alla någonstans i skärningspunkten mellan övre medelklass och överklass, förutom möjligen Liv som bor i en trång etta på Södermalm och hankar sig fram som servitris när rollerna uteblir.
Vi får följa dessa vänners (och släktingars) liv på nära håll, genom toppar och dalar, glada stunder och perioder av djup sorg. Växelvis berättas om var och ens personliga förehavanden, Sanna som är författare är den enda rösten i jagform. Deras inre reflektioner liksom deras analytiska diskussioner med varandra bereds mycket plats, och blir även det ofta övertydligt och ibland rent pinsamt.
Det är tydligt att Louise Boije af Gennäs gärna vill skildra människan i sin hela komplexitet. Hon vill att hennes romankaraktärer ska få vara sammansatta människor. Inget fel med det. Men när de ohämmat speglar sig i sin egen och de andras motsägelsefulla personligheter, blir istället själva komplexiteten den stereotyp Boije af Gennäs vill slå hål på.
Allt det här är synd, för vid sidan av skildringen av de sex vännerna löper en annan berättelse om det som egentligen är Louise Boije af Gennäs egentliga huvudpersoner: Stockholm och vår samtidshistoria. Här påminner hennes romanprojekt inte så lite om Kjell Westös Helsingforssvit, vars fjärde och sista del ”Gå inte ensam ut i natten” kom i fjol.
Viktiga tidsmarkörer i form av populära låtar, tv-program och böcker finns med. Och så, förstås, de stora händelser som varit avgörande de senaste dryga tio åren: Diskoteksbranden i Göteborg, 9/11, morden på Fadime Sahindal och Anna Lindh.
Styrkan i Högre än alla himlar ligger i ambitionen att vara skildrare av en era (även om det är problematiskt att romankaraktärernas analyser av det absoluta nuet skrivs av Boije af Gennäs när hon ett decennium senare har facit i hand), och att den vågar vara låta bli att vara tidlös.
Men Louise Boije af Gennäs är alldeles för generös med detaljer, med utförliga beskrivningar av stämningsfulla stunder. Inget får förbli outtalat. Mellan raderna – ingenting.
Jag hoppas att kommande två delar också ska våga vara riktiga romaner – där allt inte sägs ut, där läsaren får förtroendet att tänka själv.