Hans steg är räknade

Jag vet inte om det är för att jag har Slas aktuell som jag tänker på honom, när jag läser den italienska författaren och skådespelaren Vitaliano Trevisans De femtontusen stegen. En redogörelse.

Fast lite av en Slasidé har ändå Trevisan när han låter romanen utspela sig i sin huvudpersons medvetande som i en inre monolog.

För Slas kunde det räcka med att huvudpersonen tänder en cigarett så kunde en sådan monolog på hundra sidor utspela sig. Fast Trevisan har en komposition och en psykologi som Slas inte skulle använda.

Den som berättar De femtontusen stegen har en skev tankevärld. Det kan vara lätt att missa det. Men berättaren talar om ett anteckningsblock i viket han skriver upp hur många steg det är till de platser han besöker och att han är konfunderad över att det inte är exakt lika många steg tillbaka. Dessutom talar han om sig själv i både första och tredje person. Detta blir lite förvirrande för läsaren, eftersom det först görs i ett förord. Trevisan har skapat en intressant spänning kring sin karaktär.  

De femtontusen stegen inleds av ett citat ur Marx Kritiken av den politiska ekonomin om människans alienation i det moderna samhället. Huvudpersonen är en sådan människa. Han har gått mycket långt i att bryta med andra människor. Ur det växer ett medvetande som är fixerat vid sig själv och sin värld.

Han berättar att han sitter i sitt hus och går igenom sin frånvarande brors papper och funderar på sin, sedan länge, försvunna syster och de tres relationer och hur han undviker människor. Detta sker under en promenad till hans notarie, en av de få han måste träffa, även om det sker mycket sällan.

Under promenaden kritiserar han utbildningssystemet, arkitekturen, medierna och modet i Italien. I en raljerande mening säger hans bror (men det kan lika gärna vara han själv) till en arkitekt som vill bygga högt: ”Det ända som når upp till himlen i den här skithålan är stanken från katolicismen.”

Man kan fundera på varför Trevisan lägger sådan kritik i ett pressat och frustrerat medvetande. Om han själv har liknande civilisationskritiska åsikter som sin huvudperson, kunde han förpackat dem i en mer lockande förpackning.

Men det starka med den här boken är att den inte återspeglar författarens åsikter. Trevisan problematiserar på en högre nivå. Det går inte att undvika att betrakta berättaren ur ett psykologiskt perspektiv. Vilka av hans åsikter är grundade i det egennyttiga och vilka är grundade i känslan för moral och rättvisa? Det blir en i texten oerhört intressant frågeställning.

Det Trevisan ytterst gör är att han, bakom en tyngd av manlig intellektualism som han kryddar sin roman med, beskriver ett illa sargat medvetande som med sina blinda fläckar är större än sin skapare.

En viktig uppgift för litteraturen är att vara fri. Men det är alltför sällan litteraturen når dit. Vitaliano Trevisan lyckas med det, ovanligt väl, i De femton tusen stegen. Han har skrivit en stark liten bok som är ytterst välkomponerad och intelligent.