Berättelsen bakom Julian Assanges självbiografi, framarbetad tillsammans med den skotske spökskrivaren Andrew O’Hagan, är typiskt assangesk: dramatisk.
2010 skrev han på kontraktet med det lilla förlaget Canongate Books och fick ett förskott på flera miljoner kronor. Allting var frid och fröjd – tills Assange läste O’Hagans första utkast och, med handryggen effektfullt mot pannan kan man tänka sig, utbrast: ”All memoir is prostitution!” Efter att närmare fyrtio länder köpt rättigheterna sade han frankt upp kontraktet. Några pengar kunde han dock inte betala tillbaka, varför förlaget ändå publicerade.
Var boken värd strulet? Nja.
Det börjar bra, litterärt sett riktigt spirituellt. I avsnittet om den fria barndomens blå himlar, krigiska honungsmyror och galna män svävar spöket O´Hagan lätt över tangenterna. Skickligt bäddar han in Assanges röst i en ljuvt ledig och impressionistisk prosa: ”Förlåt mig om jag liknar Proust för mycket, men jag har ärvt min mammas sinnliga ådra, och någonstans i mitt inre kan jag fortfarande se de mönstrade tygstycken hon hängde över min vagga. Det lyste igenom dem och skuggorna föll över mina händer.”
Men när skimret från barndomen och ungdomens fria hackerliv ett par kapitel senare tonar bort för att bereda plats åt den mer samtida, av svek, lojaliteter och maktstrider minerade storhetstiden med Wikileaks, så skiftar också texten skepnad – från glödande litteratur till ofärdig journalistik. Tonen blir redovisande och ibland oinspirerad. Samtidigt kliver den levande människan Julian Assange ut i bildens periferi för att låta en lite ytlig persona inta centrum, en som är ”mer fokuserad på världens krig är på att ta hand om [sig] själv”.
En del kan väl skyllas på O’Hagan, men det grundläggande problemet finns i verkets kluvenhet. Assanges uttalade ambition har nämligen varit att skapa på samma gång en självbiografi och ett manifest, två litterära genrer som i flera avseenden är varandras motsatser. Resultatet har blivit varken eller: vare sig riktigt självrannsakande och blottläggande på det personliga planet (bortsett från de första kapitlen), eller övertygande och inspirerande på det ideologiska. Och dessutom, vilket citatet ovan visar: självidealiseringen lurar i brytpunkten.
Wikileaks har gjort många viktiga avslöjanden, där dokumenten om amerikanska soldaters kallblodiga övergrepp på civila i Irak och Afghanistan intar en särställning. Det är inte konstigt om huvudpersonen i allt detta, lika älskad som jagad, ibland drabbas av en grandios självuppfattning. Det är inte heller svårt att förstå om en människa som har ägnat sitt liv åt att avslöja konspirationer plötsligt ser konspirationer där inga finns. Assange visar efter omständigheterna faktiskt överraskande mycket ödmjukhet, självinsikt och klarsyn.
Men när det kommer till de dunkla händelserna i Sverige 2010, då han anhölls i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt respektive sexuellt ofredande av två kvinnor, är det som att verkligheten glider undan för honom. Bilden han mejslar fram är den av en politisk martyr, en sorts modern Johannes Döparen som fallit offer för kvinnors överlagda illvilja. Och liksom Herodes serverade Johannes Döparens huvud till Salome serverar nu den politiska och mediala makten i Sverige Assanges huvud till ”den hårda feminismen”. Eller kanske ännu värre – till Pentagon?
Till skillnad från många andra som engagerat sig i den här frågan äger jag inga klärvoajanta egenskaper, och har därför inte den blekaste huruvida Assange är skyldig eller inte (hela historien är invecklad). Men att alltihop, som Assange själv antyder i boken, skulle kunna vara del av en konspiration för att få honom utlämnad till USA är i bästa fall bara absurt, och i värsta fall en undanmanöver. ”Det är möjligt att jag är ett slags mansgris, men jag är ingen våldtäktsman, det är bara en riktigt vriden version av könspolitik som kan få mig till det”, skriver han.
Okej, men vad betyder det? Penetrerade han den där kvinnan när hon sov eller inte – dessutom utan kondom? Och hade han avsiktligt sönder kondomen under samlaget med den andra? På de frågorna ges inga svar.
Man kan bara beklaga att den här historien så fullständigt tagit uppmärksamheten från det viktiga om än inte alltid odiskutabla arbete Assange och Wikileaks utfört, och förhoppningsvis fortsätter att utföra. Dess värre gör den det också i Memoarer är prostitution. Assange valde att slå tillbaka, men inte att svara på anklagelserna. Det hjälper inte hans trovärdighet.
Nu är det bara allt för lätt att man frågar sig: efter de här tramsiga konspirationsteorierna, vad i Assanges föreställningsvärld kan man ta på allvar?