Hans Blix på världsscenen

Hans Blix skildring av sitt irakiska uppdrag föreligger nu i bokform på engelska Disarming Iraq: The Search for Weapons of Mass Destruction. Om några veckor kommer den också ut på svenska och ett tiotal andra språk.Händelseutvecklingen ligger ju bara ett år bakom oss och Blix har uttalat sig i så många intervjuer att man först tycker att boken ger ett déjâ vu-intryck. Inga stora avslöjanden av typen "nu kan det sägas". Men det är att missbedöma boken;där finns oerhört mycket av intresse. Stort som smått. Läsaren bör emellertid komma ihåg att FN-uppdraget handlade om massförstörelsevapen i Irak. Varken om mänskliga rättigheter i Irak eller om Saddam Husseins eventuella samröre med al-Qaida.Hur länge trodde Blix att Irak fortfarande hade massförstörelsevapen? Trodde Wash-ington att inspektioner var ett sätt att få bort massförstörelsevapen och/eller Saddam Hussein utan krig? Eller trodde administrationen att inspektörerna skulle legitimera ett väpnat inskridande När passerades skärningspunkten? Tydligen någon gång mellan säkerhetsrådsmötena den 27 januari och den 14 februari.Hur var Blix kontakter med Bush-administrationen? På något undantag när korrekta, hävdar han. Men visst fanns det skillnader mellan George W Bush, Dick Cheney och Donald Rumsfeld. Särskilt god var kontakten med utrikesministern Colin Powell och ävenmed säkerhetsrådgivaren Condolezza Rice. Små saker kan ofta spela in i det mänskliga umgänget. Powell älskade Volvobilar. Rice fungerade ofta som den akademiker hon egentligen är. De främsta undantagen var biträdande utrikesministern John Wolf och biträdande försvarsministern Paul Wolfowitz. Att amerikanska media ofta försökte misstänkliggöra och nedsvärta honom var en annan sak.Att britterna med Tony Blair i spetsen var mindre skjutglada än amerikanarna är ingen nyhet. In i det sista prövade de olika FN-alternativ. Intressantast är egentligen Blix redovisning av sitt samtal med Jacques Chirac två månader före krigsutbrottet. Chirac framhöll att Frankrike saknade egentliga belägg för att Irak alltjämt förfogade över förbjudna vapen, att underrättelsetjänster ibland "berusade var-andra", att krig var den sämsta utvägen och skulle öka de antivästliga stämningarna i den muslimska världen. Endast säkerhetsrådet hade rätt att besluta om militärt inskridande. Beträffande Saddam Hussein underströk Chirac, att denne levde i "en intellektuell bunker". Omgivningen vågade inte berätta sanningen för honom. Ett krig skulle oundvikligen bringa honom på fall.Det olyckliga i detta sammanhang är att Blix och hans partner, IAEA-chefen Muhammed ElBaradei, aldrig fick företräde för Saddam Hussein. Blix menar visserligen att "kejsaren av Mesopotamien", som han kallar honom, inte skulle sänkt sig till att lyssna på ett par internationella tjänstemän. Men vem vet? Som det blev fick de i allmänhet nöja sig med utrikesministern Naji Sabri och andra kontaktmän. I slutfasen hoppades Blix att Arabförbundets generalsekreterare Amr Moussa skulle kunna framföra några sanningar till Saddam Hussein, men kriget hann före.Varför uppträdde den irakiska regimen så ofta som om den fortfarande hade något att dölja? En av Blix tentativa förklaringar är att Saddam Hussein kan ha velat inge omgivningen fortsatt respekt, ungefär som den som har skylten "Varning för hunden" utan att ha någon hund.En av de mest omstridda frågorna gällde förhör av irakiska forskare. Bagdad insisterade på att dessa skulle kunna få ha en rådgivare med sig. Ungefär som en utlänning har rätt till sin konsuls närvaro. Washington fordrade att samtal även skulle kunna föras utanför Irak och var villigt att därefter ge dem och deras familjer asyl i USA. Det var, skriver Blix, ett av de få tillfällen då han kände ett påtagligt amerikanskt tryck. Trodde amerikanarna verkligen att dessa forskare skulle avslöja något? Var det ett sätt att hjälpa dem ut? Hoppades man att kunna provocera den irakiska regimen?Mycket handlar om det underlag som Bush och Blair fick av sina underrättelsetjänster. Vi vet ju nu att mycket var skåpmat, förfalskningar och felbedömningar. Blix påtalar framför allt bristen på kritiskt tänkande i den politiska ledningen. Det låg för mycket av "vilket skulle bevisas" i dessa analyser.Var den amerikanska invasionen förutbestämd? Inte i och för sig, menar Blix. Men den militära uppbyggnad som inleddes 2002 skedde så snabbt, att den blev svår att hantera politiskt. Det krävdes större troféer än inspektörerna kunde visa upp för att dra bort 300 000 man och detta var en för stor armé att hålla kvar under den heta sommaren. Tanken går osökt till 1914 års mobiliseringsplaner i Europa, som berövade politikerna möjligheten att reagera flexibelt ...Blix betonar att han själv inte är någon pacifist. Men militära tvångsåtgärder får bara tillgripas i folkrättsligt godtagbara former.För den som är intresserad av hur FN:s säkerhetsråd fungerar har Blix oerhört mycket att ge. Inte minst gäller det förhållandet mellan de fem permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna och de tio som sitter där på tvåårsmandat. När det första omfattande, om än otillfredsställande, materialet kom från Bagdad, skulle Blix då ge det till alla femton? Det skulle ju inneburit att de tio, däribland Syrien, fått lära sig det mesta om hur man tillverkar massförstörelsevapen. Skulle Blix och hans experter censurera materialet? Det vägrade naturligtvis USA att acceptera. Slutet blev att de fem fick läsa allt och att de tio sedan fick en av dem censurerad upplaga.Vilken skillnad gjorde det när utrikesministrarna själva satt i säkerhetsrådet? Det hör ju till de absoluta sällsyntheterna. Hur kom det sig att USA och Storbritannien bara fick med sig Spanien och Bulgarien? Kunde de inte "köpa" ytterligare fem röster, så att de fått de nio röster som krävs för ett beslut i säkerhetsrådet? Då hade ju Frankrike fått stå där som sabotör med sin vetorätt. Blix anser att de berörda statsledningarna visade prov på betydande civilkurage, när de bedömde läget utifrån dess egnaförutsättningar utan större hänsyn till sina bilaterala förbindelser med världens mäktigaste land.Civilkurage och integritet är också något som i hög grad utmärkte Blix eget agerande. Man får en känsla av att Dag Hammarskjöld med stort gillande skulle betraktat sin landsmans sätt att hantera den delikata uppgift som anförtrotts honom.Därför är det också tacknämligt att han sammanställt och publicerat sina nedteckningar och personliga reflexioner. Hammarskjöld fick ju inte tillfälle att göra det och Jarring avstod i sina memoarer från att gå in på uppdraget i Mellanöstern. Boken är dessutom skriven på den trivsamt underfundiga engelska man bäst tillägnar sig vid något av Storbritanniens bättre universitet, i Blix fall Cambridge.