Birgitta Lillpers författarskap räknas som ett av de mer intressanta på svenskt språkområde. I boken Klang och åter ägnar docenten i litteraturvetenskap Staffan Bergsten hennes författarskap uppmärksamhet och litteraturkritikern Åsa Beckman skriver om henne i Jag själv ett hus av ljus: 10 kvinnliga poeter för att nämna två som skriver initierat om hennes lyrik. De båda menar ungefär att Lillpers dikt handlar om sorg över att allt skapat inte har den samhörighet de borde ha och att hon längtar efter hierarkilös samhörighet. Beckman knyter detta till en allmän feminism och understryker den våg av kvinnliga poeter som kom fram i början av 1980-talet.
Lillpers debuterade 1982 med diktsamlingen med det geniala namnet Stämnoja. Den skrev hon under den tid hon studerade estetik, svenska och praktisk filosofi i Uppsala. Platsen har färgat av sig. I en prosadikt väntar jaget på att posten ska komma, när hon ligger på sängen med fönstret öppet kan hon avgöra varifrån vinden blåser. Är det från väster känner hon doften från senapsfabriken. En annan dikt om hyresvärdens råd och anvisningar heter Sekulariseringen på S:t Persgatan. Sedan debuten har Lillpers givit ut sex romaner och nu tolv diktsamlingar.
En av skillnaderna i den nya boken från den föregående Nu försvinner vi eller ingår (2007) är den intensiva leken med orden och dess klanger. Så här kunde det låta då:
så blev det kvar
och stod och stod
vems orv det var
jag gör det rov
jag gjort ett rov
av vad? av vad? i
oro rövat
barnarov,
ett rov av orv
men inget barn
men ingen alls
en sol ett skall
I den nya boken är detta språkliga arbetsätt inte alls lika framträdande. Redan anslaget i första dikten är lite mer åt prosahållet. Här tycks det som hela samlingens scen skissas upp. Det är i ett kök framför en termometer: "Utifrån spritpelarens höjd fattar vi besluten" skriver Lillpers. Jag ser det på två sätt, dels finns det en frustration över det prosaiska i detta att vara väderberoende. I återkommande rader ställs också en fråga om vädret och ett svar ges: "Det ska bli kallare, eller hur Per-Erik / Javisst är det så Katarina".
Här handlar det dels om mannen som bekräftar SMHI:s prognos. Det är han som vet och får det sista ordet. Och andra sidan finns en missnöjdhet över det prosaiska valet av samtalsämne, tillvaron i Lillpers dikt söker en djupare dimension.
Spinner man vidare på hierarkierna mellan man och kvinna skriver Lillpers i en annan dikt om en man som bara tål kvinnor: "vilka med vita halsar och dito armar med tyst långmod ordnar skogsluft i rummen". Om detta skriver hon i nästa dikt att diktens jag är: "Trött, och insiktsfull. Trött / av alla insikter./ Böjd / över / gällande plan" efter hon just nämnt att ordningen är "stabil över- och underordning".
Själv har poeten sagt att den nya boken vilar på ett självbiografiskt stoff. Nåväl det får man se med sund skepsis. Men här finns ett parti om ungefär tio sidor där jaget berättar om sin far och sin farmor och om sig själv. Pappan arbetar också även när han bara sitter still och tänker, han tänker ut konstruktioner som han senare förverkligar, farmor tycks sitta mittemot och brodera. Men det är inget årtal hon skriver in i bonaden utan orden "’Jag finns’". Det med ett sinne som antingen är "tacksamt hårt eller hårt av skräck". Detta är jagets arv. Lillpers skriver "Den ängslan jag känner / om jag alltför länge omkring mig har endast / helt opraktiska människor, alldra värst om de kanske samtidigt är fulla / av orealistiska idéer / och föreställningar - "
Just detta sätt att tänka kan tyckas lite märkligt för en poet. Men Lillpers dikt är handfast, den använder språket som ett material.
Hennes dikt rör sig ofta i naturen, hon har en stor förtrogenhet med jorden. Hennes stil är konkret i sin språkliga behandling, även om den ofta kan kännas svävande i sitt förhållande till verkligheten.
Det kanske mest framträdande i den nya boken är ödesstämningen. I den spelar tillvarons tomhet en viktig roll. Till detta använder Lillpers T S Elliots månad april, den som har en framträdande plats i Det öde landet och där är den grymmaste av månader. När väl undergångstemat slagits an hålls det fast. Lillpers skriver: "Ja till sist är det verkligen aska som man har framför sig, och man kan ge sig av." Och detta trots att: "En lampa lyser i en by på andra sidan" i en vacker prosadikt. Här nämns också ordet Vanitas och allt faller på plats.
en underbar tomhet
som hela bilden kunde fyllas av
skulle komma emot oss
i det vi fick se
full av mening
på sitt eget sätt klar,
logisk
med hållbara grepen
jag frågade honom
om han tänkt sig
något ytterligare eller annat
det kom aldrig något svar.
Jag tror innebörden av detta var
den underbara tomheten
full av mening och mörker.
Med detta mutar Birgitta Lillpers in sin dikt i området som handlar om livets mening utan några större åthävor. Undergången kan bli svällande övermäktigt vacker, men Lillpers går inte i den fällan hon väntar bara tålmodigt tills det slutar brinna. Hon skriver dikt som man kan lita på och slita på länge och det kommer alltid att trilla ut olika betydelser ur den. Det är stort. Det är bra.