"Retorik” är ett ord vars laddning skiftat avsevärt mellan olika tider. För några decennier sedan hade det en stark bismak av floskler – tomma ord utan innehåll. I dag har retorikerna givna platser i tv-sofforna när politiska tal och debatter ska avhandlas. Hur saker sägs verkar vara lika viktigt som vad som sägs.
Och retorikberoendet inskränker sig inte till den politiska sfären. Varje människa som vill verka på det här konkurrenssamhällets villkor måste kunna hävda sitt eget varumärke gentemot andras. Entreprenörsanda kallas det ibland, och lärs ut av allehanda ”föreläsare” vars retoriska pep talks genererar fantasisummor.
Göran Hägg intar i sin nya bok Retorik i tiden. 23 historiska recept för framgång ingen särskild ståndpunkt till denna vår tids fixering vid vältalighetens konst. Han konstaterar den bara. Det uttalade syftet med boken är ett annat: att ”i kronologisk ordning erbjuda 23 absolut tidlösa exempel på framgångsrik retorik från äldsta tid till våra dagar”.
Det rör sig den här gången alltså om en serie mer eller mindre klassiska tal, till skillnad mot de dagsaktuella verbala utsagor som Hägg analyserade i sin senaste bok i samma ämne, Retorik i dag (2002). Läsaren får chansen att under Häggs trygga ledning titta närmare på de retoriska figurer som nyttjades av Jesus, Muhammed och Churchill, för att nämna några av de mer namnkunniga.
Naturligtvis tar han avstamp i den grekiska antiken – retorikens födelse. Han går tillbaka till 390-talet f Kr och ett av de tidigaste autentiska proven på ett framgångsrikt tal som finns bevarat. En namnlös person står inför ”de femhundras råd” anklagad för att ha fuskat till sig sjukpenning. Han är sannolikt skyldig, men lyckas genom ett listigt anförande, byggt på självironi, humor och jämförelser, behålla sitt bidrag.
Det är underhållande att följa Häggs i all enkelhet rätt snitsiga nedmontering av talet. Han är som bäst, och inte sällan på gott humör, när han behandlar retoriker med tveksamma, ibland fruktansvärda, avsikter. Det kan handla om den romerske författaren och politikern Cicero, Mussolini eller Hitler.
Här uppenbarar sig Häggs lite djävulska drag. Retorik i tiden är nämligen förutom en historiebok också en handbok, med ett machiavelliskt anslag – det vill säga, en Machiavelli för vår moderna, individualistiska tid. Varje människa är numera sin egen furste, och Hägg levererar ur historiens exempelsamling de manipulativa strategier som kan hjälpa oss att vinna eller behålla våra positioner.
Strategiernas ursprung och moraliska halt spelar mindre roll. Av Mussolini kan vi till exempel lära oss att ”utnyttja grupptrycket!” och av Hitler att ”publiken tål mer än man tror i slutklämmen!” Kort sagt: Funkar det så funkar det.
Så säger Göran Häggs underhållande och onekligen lärorika bok i slutänden ändå något om samtiden, trots att, eller snarare just därför att, den knappt omnämns. Den visar att den här typen av verbal krigsföring har blivit naturlig, och inte längre behöver problematiseras eller än mindre försvaras.